Aftonbladet – 7 januari 1851, sida 2

Vw vrrvnnmnnwm—fr gpMm Mm mmm Mm MMMM 7 T(f!lTTt221?n????,)AbHb! !9??21020D088liBlltllielLM FÖRSLAGET I P.— ) UPPSATT, AF EN F. D. STUDENT, II. När Elfborg, anläåndt och hunnit göra sig något bekant, togo församlingens tankar en ny rigtning. Kunde denne nå förslaget, syntes han visserligen långt mera passande både till församlingens peas:or och prostinnans man, än Vecordius, vore man blott säker om att han gingo in på deras vilkor, ty ehuru omtyckt han gjorde sig, egde ban dock något så sjelfständigt i sitt väsende, att det likasom ingaf en viss fruktan och tillbakavisade hvarje försök att inverka på hanss bandlingar och beslut. Emellertid åtog sig en f. d. rikssdagsman af stort anseende och inflytande som utfört månnga kinkiga värf till allmän belåtenhett, att andraga saken ppå ort och ställe, och begaf sig en dag med ett väl öfverlästt tal till vice pastorn. Knappt hade dock denne förstått lhvaråt det syftade, förrän han steg upp och räckande banden temmeligen kallt åt riksdagsmannen vä tackade honom för välmeningen samt de goda tankar han uttryckt både på egna och församlingens vägnar, men förklarade att alla egennyttiga beräkningar vore honom motbjudande, och att han aldrig för en sådan skulle afgifva något löfte. Han hade visserligen tänkt söka förslaget, men ville långt heldre gå miste om pastoratet, än blifva vald af en dylit orsak, hvilken syntes honom icke böra komma i betraktande vid ett så allmänt vigtgt tillfälle, och ehuru han hyste all möjlig aktning för prostinaar stridde det helt och hållet emot hans grundsatser att in låta sig i en sådan underbandling. Litet snopen, och förtretad gick riksdagsmannen sir väg, och som deet var klart att man icke kunde komma till rätta med en så enveten menneska com Etborgen; måste man iåterttaga planen med Vecoidius, beklagade doch att han icke egide den andres i öfrigt så omtyckta egen skaper. Hvad prostinnan sjelf i detta fall kunde tycka och vilj sattes aldrig i fråga. Det var ej tänkbart att hon skull ) Se A. B, J4 2 och 3.