Aftonbladet – 7 januari 1851, sida 2

—hr —hvMH —-—.-2se der tiden vilja vi omtala att hvarken han eller mamsell Bolla gjorde sig några förhoppningar om befordran, ty hon som lefde i mycken beröring med granngummorna, hade snart sagdt allt ifrån Elfborgs ankomst hört .hans namn hviskas i så omedelbart sammanhang med pastoratet och prostinnan, att bon slutligen vande sig att betrakta honom som sjelfskrifven till båda, ehuru hon ej kunde undgå att fiana sin xdelikatess blasfemerad både af vice pestorns oblyga chikar att gå äldre embetsbröder i vägen och af prostinnans brist på mortalitets, som kunde ha rtanke för nya samhällsband innan mannens himmelska arfvedel hunnit kallna., Hon sjelf kunde ej fatta hur sådant var möj igt för ett fruntimmer som allmänt an:ågs så förståndig och praktiserad som prostinnan, och fann det pbra sorgligt att ailt mer och mer nödgas umbära aktningen för sitt eget kön, ty att ryktet var sant kunde slutas deraf, att det sällan rökte utan eld och att hon bestämdt visste, att ingen vågat föra ut sådant prat om ett annat fruntimmer, rörande vis-å-vis en fändrik och en adelsman m. fl. förutom direktörer och andra rådmänner, men den person som då var i fråga hade också haft stränga prinsipiser allt ifrån barndomen, och det skulie vara de mest egna och aktningsvärda katastrofer som någonsin kunde förmå benne att frångå dem. Att pastor Vecordius sökt förslag fann bon i alla fall rätt; det var alitid en heder alt flere i församlingen ferserat honom dertill, och troligen kunde han hoppas på en icke obetydlig pluralitet, fastän han kanske gick miste om flesta rösterna.s Den hederlige Vecord:u3 ansträngde sig väl ofta förgäfves att riktigt kunna uppfatta mamsell Bollas tal, men som kan en gång för aila vant sig att anse henne för ett visdomens orakel, ärade han beanes ord utan att bry sin hjerna med något fåfingt grubbel. Hon ver och förblef ailtid för honom samma remarkabla fruutimmer, och de märkliga resultater han dagligen såg af beunes förstånd och verksambet, icke blott stadfäste men ökte hans beundran. Det lilla kapital han egt vid tillträdet af sacellaniet hade ej velat räcka ens till det då alldra oumbörligaste, men tack vare hennes kloka och förträffliga hus: hållning, fann han allt så småningom tillväxa och förkofras, alt haBs bo efter nio års förlopp nu var ett af d