Aftonbladet – 7 januari 1851, sida 1

Käre pastor,, afbröt Anders, allt mer och mer oroa låt me nu vackert och beskedlit ta å le innen — he suns iate vara ve sitt fulla veet. Koml! Det är bra, Andreas — det vill säga om jag drist lita på din utsago .. . angående ... rörande ... jag g sjelf, om du kan stadfästa min ... mia... öfvertygelse det vill säga bekräfta att rusthållaren verkeligen ... il kamlig måtto var närvsrande här på stället ? Nei, inte här, men i pastorns kammare, läll, bed; rade Anders, de kan ja ta på min ed, ifall de sa pevittas Tack skall du ha. Det var en stor Herranz nåd a du bestämdt kunde gifva mig denna upplysning, Andrea Jag skulle likaledes önska att du kunde ... men att js så alldeles råkat förgäta mamsell Bolla ... det är alltfå onaturligt, alltför otacksamt; jag miste genast ... bm .. anhålla om ... om ... Pastorns tankar hade lyckligtvis återfått sin vanlig riktning, och mer behöfdes ej för att äfven återbringa hc nom i någorlunda jemnvigt efter den betänkliga rubbnin han nyss varit underkastad. Med långsamma steg afläg: nade han sig från Ox-Anners,, som bekymrad blickad efter honom och medlidsamt drog på axlarna, i det ha halfhögt yttrade: A han inte nu på väg te bli spritt in nerli blankt galen, läll, så lär han väl allii komma di Och midt i hundmånan sen! Gu vare med oss allihopa! Derpå spottade han med djup andakt i händerna, fat tade yxan och återtog arbetet, gnolande på en helt ny modig visan: — — — Der hang två prester, der sang två lik, Der satt två brokota hästa — Ja lå å jr satt, je drömde den natt, Ja drömde att visan var bakvändter satt. Under tiden hade pastorn samlat sig så godt han kunde Det var ej mera tvifvel underkastadt att saken verklige; förhöll sig så, att rusthållaren varit der och lofvat honon pastoratet, om ... om ... han sjelf, Zacharias Vecordius toge prostinnan Märtha Ansgarius ti!l äkta. Nu hade visserligen icke på mer än tio års tid någo tanka på giftermål uppstått i hans hulvud, och minnet a hans fordaoa vgiljare-försök låg likt en ohelsosam och ky 1g dimma kriog hans bjerta; men att så klart och tydlig