Aftonbladet – 4 januari 1851, sida 1

strömmingen och vägde köttbitarne på lodbetsman åt allt sitt folk, lade aldrig öfver en tesked smör eller en skifva osts på hvar fjerndel bröd om sindagsmorgaarna, mätte ut grötdoppet och gjorde märken i drickskannaa hvar eviga dag; men månne allt detta besvär skyddade benne för bustjufnad? Visst icke. Det bjelpte ej en gång att hon sof, el!er rättare sagdt vakade, på nycklarna hvar enda natt; och hade dubbla utanlås för alla dörrar — det stals lika befångdt hur hon bar sig åt, och man kunde ej göra sig begrepp om tjufvarnes djerfhet och konster. Allting tog slut förr än hon trott, och det aldraförarg!igaste var ändå att ingen kunde öfverbevisas om någonting. — Kom det in för litet mjölk ur ladugården, så hettes det att korna sparkat; — fattades något i qvarnmälden, vip: var man tillreds att visa ett hål på säcken der säden runnit ut under forslingen; — saknade man en kålrot eller ljusbit, kunde man vara säker på att få höra tals om råttorna, och frun var ibland rigtigt uppgifven af all deras eiakhet.: Men så skörda de icke el:er någon välsignelse deraf — plägade bon andäktigt tillägga — det bar varit trashankar hvar enda en jag haft i min tjenst. Det föll ej-den goda frun i tankarna, att orättvist misstroende, i förening med knapp lön: och dåligt kostbåll, kunde göra tjufvar af tjenare, som under andra förhållanden blifvit husbondfolket trogna, eller att det bästa stäliet äfven alitid drager bästa folket till sig; men pastor Vecordius hade i sedoare tider verkligen ledt sig till ungefär denra slu!sats; och ville tillika tro att ju mindre en menniska vore bragt i behof, desto ärligare borde hon älven vara, utan att kan dock derför föraktade fattigdomen elier tviflade på att äfven den kunde vara rättskaffens — tvertom. Som sagdt, hade han redan på förhand fattat en viss respekt för mamsell Bolla, och afbidade nu i spänd väntan hennes ankomst. På den utsatta dagen hade han ingen lefvande ros, utan lyddes och tittade i hvar minut om hon ej skulle komma. Ändtligen fisk han höra det köra i gatgården, — nu brakade det i ,brogjatens — och nu — tog det fast i grindeo. Han ernade springa dit för att bjelp2, mea kände sig plötsligt hejdad af en kraftig stämma som imperetoristt uttalade ordet siryklo och trängde honom genom merg och ben. Befallningen eftorkoms -— hjulen gingo baklänges. Nogl!, yttrade rösten mildare, och derpå följde ena uppmuntrande smackning åt hästen, icke olik ljudet af kastanjetter. I samma sund sågs mamsel! Bolla, följd i spåren af hela sitt lösSrebo, vika on ladugårdsknuten och tåga in på gården. Pastorn darrade i alla lemmar — en verkan af det oförklarliga intryck han nyss emoilagit. Emellertid sökts ban uppbjuda all sin förmåga att på ett värdigt och låmp