Aftonbladet – 4 januari 1851, sida 1

koffertar, tre dito askar, en klädhängare och två ofantliga ländstolar. Jungfru Bolla, eller som hon numera tillät att man titulerade henne mamsell Beetsminn, hade i lika många år som pastorn varit prest, konditionerat hos ungkarlar, och skulle, om icke blygsamheten alltid afklippt hennes tal om sig sjelf, kunnat berätta de mirakulösaste saker om förstörda affärer och förlorade subjekter, hvilka blifvit återställda och förbättrade, samt om en tacksamhet som blef plågsam i anseende till enträgenheten afnvissan pro positioner på hvilka man aldrig kunde förmå sig att ingå, emeden man icke högaktade någonting så mycket som ett ärbart, ogift fruntimmer. Ett sådant kunde kallas verkligt nyttigt och uppoffrande för menskligheten, och man vilte se hur de flesta husbåll och ungaro skulle bli skötta och uppfostrade, om det icke funnes qvinnor nog storartade, att försaka eget hem för att taga sig andras om händer. Dertill fordrades dock en ovanligt stark och ihärdig karakter, ty det var naturligt att man skulle mötas af minga frestelser, och mamsell Bolla kurde till och med ibland tillstå att hon kände en militär med fändriks afsked, som fått ett betydligt arfs, och ren viss rådman med ster rörelsen, för att icke nämna xen direktör, och pen adelsman af familj, som tjent vid dravanternax, eller en rik trankokeri-öfveruppsyningsman, m. fl. andra, hvilka täflat om att erhålla ett vis:sl fruntimmer till maka, och kanske äfven skulle varit ganska farliga för hennes lugn, så framt icke detta samma fruntimmer föresatt sig att lefva ogift till sin död, ea händelse som bon bestämdt boppades skulle inträffan. Af detta och mera till som man i förtroliga ögonblick kunde få höra, fick hvar och en draga de: gissningar och slutsatser han behagade, men icke var det värdt att påräkna rågon närmare upplysning förmedelst direkta frågor, ty då blef hon med ens sjelfva förbehållsamheten; visste ej hur man så prisist kunde tro henne tala om sig sjelf — bade tvertom gjort sig till en lag att aldrig utsprida sina egna hemligheter om andran — trodde hvar och en ega rättighet att mena hvem han bebagade i sin berättelsen, och var sjelf för Zillikat att u!spionera på någon medmenniskas — hvilket allt höljde henne i ctt visst intressant dunkel, som ingalunda skadade hennes stora rykte. Sjelf en ganska god och stark hushållare ingaf det genast Vecordius en hög tanke om sin blifvande bjelpreda, att bon begärde ett par ökara emot sig på halfva vägen. Det bevisade att kona ej kom ,barfotar och således icke heller behöfde sko sig, på andras bekostnad, en sak hvarför han bief mycket uppskrämd nir !an som gymnasist var informator i ett bus, der frua hade de otro!igaste erI renheter i den vägen. Den stackars menniskan räknade