Aftonbladet – 3 januari 1851, sida 2

slutligen en syn, som upptäckte att ombyggnad var nödvändig; men den gamle, mer än sjuttioårige, prosten Ånsgarius önskade dock att få sitta i fred och ro så länge han lefde, och församlingen gick med glädje in på dröjsmålet. Nu kunde det väl tyckas som prostens älskade ;rov icke var så synnerligen stor, enär han höst och vir nödgades flytta från rum till rum, allt efter som vattnet steg eiler föll mellan tiljorna, och understundom äfven från vägg till vägg, när vinden låg på och det kom en alltför häftig snöeller regnby.; men saken var den, ait gubben i yngre år varit skeppsprest, och som hela verlden vet: quon revient toujurs då ses premiers amours, fann han häruti endast eit upplifvande af gamla kära minnen Mindre angenämt torde det väl ba varit för hans fru: men missnöje oeh otålighet voro för henne två okända ting, och hon sågs med samma blida, vänliga min stoppa igen dragbålen och låta uppsumpa vattnet i rummen, som hon der undfägnade sina gäster eller utdelte en välgerning. Den trettioåriga prostinnan Märtha var öfvad i tålsamhet, ty hon hade varit sällskopsdam och ett slags högra hand hos en gammal giktsjuk hennes nåd), när pro sten Ansgarius, tio år förut, begärde och erhöll hennt till maka. Osktadt den stora skillnaden i ålder, var deras äkten skap ovanligt lyckligt och ingendera ångrade någonsin sit val. Prosten hade varit gift förut, men bief enkling nå! hans hustru skänkte lifvet åt sitt första barn, en dotter som sedan vexte till och blef sin faders ögonsten; mer äfven henne skulle han med tiden förlora. Hon bort rycktes af en smittsam sjukdom vid aderton års ålder men på dödsbädden bad hon sin far att fria till den fat tiga, ensamma Märtha, som varit dottrens förtrognast vän och med henne tillbragt alla de stunder hon kund undansnilla sin välmenande men tyranniska herrskarinna hvilken ej bodde långt från prestgården. Hon visste att om det lyckades, fadren ej skulle kunna få en ömmar vårdarinna, sedan hon sjelf gått bort, men nämnde ingen ting åt Märtha för att ej lägga band på hennes fria vilja Den döende dottrens önskan gick i fullbordan. Mär tha antog med tacksamhet ett anbud som betryggade hen nes framtid, och ansåg som en helig pligt mot sin man