Aftonbladet – 3 januari 1851, sida 1

a a ger å kör ut ofres!e — cceh i en biink var den lille man nen ett godt stycke på väg, flaxande som en läderlap; öfver åkerrenen, och lemnende mig helt förvånad öfver er liflighet, hvilken så bjert afstack mot den likgiltighet ja: eljest var van att finna hos des:a slättbygdens tröga inne vånare. Pastorn, måtte vara antingen mycket fruktad elle älskad, tänkte jag för mig sjelf och började med et viss intresse se mig omkring på omgifningen, som jag ej be värdigst med ett enda granskende ögonkast sedan morgo aen, då jag på första milen trodde mig hafva lärt der den utantill. Ofverraskad möttes jag då al den angenäma syn son jag redan omnämnt: välbygda, vårdsde bus i skuggan a yfviga lönnar och kastanjer, gullgula åkrar, feta klöfver värden, och, som sagdt, framförallt det lilia va tendraget bvars sorl lockade mig med en onämnbar tjusnivgskraft Vi bade stannat midt ewellan Lyrkan och prestgården fader Håkan var ännu stadd i full jagt efter soan, som tycktes roa sig åt att lita honom springa, och i min öfvergifna belägenhet özskade jag ingenting högre än att er stund kunna få bvila och svalka mig under ett af de lum:. miga träd, som tätt omgåfvo det Isndtliga hem jag bad: för ö,onen. Ovilkorligt fördss jag derifrån till tenken pi min fedelsehygd, der fremlingen är välkommen i hvilke: bonivg som helst det lyster honom att söka gästfrihet, cc! hvarest han genast bemö:es som en gammal betant, sam oppstömde, tan utn att veta det, I mitt bjorias fulibet O, Wermaod, du sköna, du herrliga land, — nir j:g tält bakora mig fick böra intoneras: Du kroza för Svea irites bjgderlo Något flat och förvånad värde jag mig om, och ble på rågra stegs afsånd vurse en ung men, som skyndsan kom gåendes, Lvars mörka drögt, och jog vet icke hvac för något mera, kom mig att gerast tänka på pa torn trots hans uzgdsm och nästan skölmaktiga utseende. God afton, min herre, sade han med en liten bryt ning, som genast förrådde en landsman; jag kan höra at den storartade naturen bär inspirerar och påminner e om våra djupa skogar, dånande forsar och skyhöga fjell emedan jag nemligen tar för afgjordt att vi båda här