Aftonbladet – 2 januari 1851, sida 2

af den lagstiftnings sammansättning, hvåtunder svenska folket dväljes. Under ett så beskaffadt förhållande, som det här antydda, att allt ändamål för ytterligare öfverläggning om en så maktpåliggande fråga, inom de tre öfriga stånden blifvit afskuren, genom det hviland2 förslagets törkastande af da 37 presterliga rösterna, skulle jag mera än gerna hörsamma den uppmaning, som blifvit gjord, att icke med ändamålslöst tal längre upptaga tiden i afseende å en fråga, som rcden är afgjord; mem då så minga talare emot förslaget vunnit tillfälle att yttra sig, så torde det böra ursäktas mig, om jag icke heller nedlägger min yttranderäv i afseende å förslagets antaglighet. Jsg beder eder, mina herrar, såsom ytterligare ursäkt för det besvärliga prof, hvarpå jeg sätter edert tålamod, hafia godheten afse, att 4 S Riksdegsordningen säger: att Riksens Ständer äro svensa folkets representanter, och att jag derifrån hemtar den slutsats, att jag åtminstone bör anse mig såsom svenska folkets representant, . och ingalunda såsom ståndets, och att jag således känner mig skyldig att inför mina principaler, nemligen svenska folket, redogöra för mina åsigter i afseende å denra riksvigtiga och på fåderneslandets framtida öden så djupt inverksande fråga. Jag inser mera än väl, att det i ganska många afseenden skulle öfverstiga min inskränkta förmåga, om jag vågade att försöka att till besvarande upptaga de vidsträckta afbandlingar, i statsrätt, privaträtt, historia, filosol, sofisteri, och Gud vet alla de ämnen som här blifvit aftandlade; men jag kan likväl icke underlåta, att under äfventyret af tålamodets alliför hårda pröfning tillåta mig, att åtminstone något och i största korthet vidröra hvad jag flyktigt kunrat uppfatta, och jag tillåter mig att i allmänhet yttra, att seger utan motstånd gör triumfen mindre lysande. Man har här, umder gårdagens plenum, sökt göra gällande, a!t de hviälfningar och de olyckor, hvilka under de sednast förflutna åren öfvergått så många af Europas folk, varit vållade af den allmänna valrättens införande; men jag teger mig friheten härvid anmärka, att men efter mitt förmerande förblandar orsaker och följder. — I strid med dessa talare tror jag, att det varit saknaden af dessa valformer, att det varit folkens vaknade behof af ett allmännare deltagande i lagstiftningen, som påkallat rörelserna; och att det varit regeringarnes illa och oförsigtigt beräknate motstånd till billiga och rättmätiga fordringar, om vållat olyckorna, såsom föregångare till de allnänna valen; men iogalunda såsom första slutföljdsrne af dem. Det torde härvid tillåtas mig, att blott åberopa Frankrike, såsom sjelfva utgångspunkten för de nästan samtidigt öfver hela vår verldsdel inträffade fulkrörelserne. — Hvad var det väl man fordrade i Frankrike? — Jo, det var en vidsträcktare valrätt; då 35 millioner menniskor icke mer ansågo sig belåtne med en valmanskorps af endast 200,000 den större förmögenhetens innehafvare. Utan att bär vilja ingå i några yt:erligare detaljer, anmärker jag att förhållandet i afseende å o-saker och verkningar varit enahanda, med ailtför få olikheter, både i Preussen, Österrike, Neapel, Rom och Tyskland i allmänbet. Man har, besynnerligt nog, vid framställningen af alla de olycksdigra exempel man förebragt, alldeles underlåtit anförandet af ett helt och hållet motsatt förhållande, hvarpå en föregående talare, hvars åsigter jag gör mig en ära att dela, enspeglat; och jeg torde icke misstaga mig, då jag tror att denne talare menat Belgien, hvilket under en allmän valrätt, genom en väl sammansatt lagstiftning, stark genom folkets sympathier, kunast, ehuru ett litet land, med blott fyra millioner menniskor, emotstå den vulkaniska påtryckningen från Frankrike och det demagogiska sorgespelet ifrån Tyskland. Huru har detta lyckliga Belgien kunnat genomgå ett sådant äfventyrligt prof? Jo! endast genom styrkan af sin konstitution, genom folke:s sympathier för sin lagstiftning och för sina upplysta, öfver alla enskilda beräkningar upphöjda konung, som under å brydsamma förhållanden endast genom så samnensatta krafter kunnat bibehålla statsskeppet uti n lugn och för dett omgifvands svallet oåtkomlig amn. För att icke göra mig saker till beskyllningen för något af okunnigheten vålledt misstag, bör jag näma, alt uti Belgien visserligen icke råda allmänna val, uti ordets ytterliga mening. Valrätten är der begränsad f en temmeligen hög census; men vid e-enställd jemnförelse med det nu ifrågaverande kungliga förslaget, så torde det äfven isa sig, att den deruti stadgade census efter egenom måhända ingelunda är lägre än den i Belgien fter skatt, då de elkonomiska förbållanderna, då riedom och industri inom båda linderna ställas i emför else. En af förslagets vedersakare hear visserligen ockå, ehuru med lätt hand, vidrört de belgiska förållanderne, hvars fördelar jag trott mig funnit hoom ej hafva förnekat; men ban har härledt dem rån det landets fallkomliga decentralisation, ifrån ess kommunala inrättningar, och ifrån folkets vana tt styra sig sjelft. Jeg hemställer till den värde alaren, om det icke ligger en möjlig förhoppning ill sådana resultater, snarare genom en förändrad epresentation, än ginom qvarblifvandet vid de lagtiftningsformer, om hvars mera eller mindre ändanålsenlighet vi tvista. Jag har tyckt mig finna, att en af gårdagens tare yttrat: att det moderna konstitutionella statslifvet är en på senden grundad rsnglig byggnid, att till och med tväkammarsystemet icke har någon motståndskraft.o Jeg tager mig frilheten, med avledning häraf, hemtälla, hvad som i sädant hänseende återstår. Måne något annat än enväldet, hvilket ovedersägligen nom det land, der det, till fö je af folkets ställning, ildningsgrad och öfriga förhållanden, under dessa ider ännu kan bestå, visserligen lemnar ett s!azs uga, men emot hvilket jag ber att få i minnet åerföra den oförgätliga skaldens ord: O frihet! ur Guds ande ledd, Att strömma i hvar mensko-åder; För dig har hefvet ingen bredd, Och jorden inga Antipoder.v En talare ifrån gårdagens plenum har äfven, som ig sjelf uppfattat, påstått, att reformen skulle förendla steten ifrån ett organiskt helt till ett bolag. ag måste härvid villist tillstå, att mitt förstånd trandat vid försöket att utforska nigon mening i etta yttrende. För mig vill det synas, att sv. folket i stiftningsväg just för närvarande är underordnadt tt bolag, som kellsss Rikets Ständer, och hvilket et under öfverläggnhing varande reformförsleget åftar att bringa tilll ett orgsniskt helt. Samme tare yttrade äfven — alit under förbehåll att jag ke misstagit mig — att han knappt kände någon insad person, som ej hemburit Försynen sitt lof ;: den räddning, semhället erhöll dena 24 Auvgusti 844, då reformen förra gången förkastades; och ir hvilket storverk talaren yitrar: att man hade Li tecka adel och prester. Det tankespel, som unersundom framställer sig för den menskliga uppttoingen, innebär något besynnerligt, något eget, eh vid uppstämningen af det nyss åberopade jubt, fremställer sig helt oskyldigt för mig, någon inkesättni-g, som jeg tror utur Miltons förlorade radie, Men hvad havicor det af talaran Ahavn