Aftonbladet – 2 januari 1851, sida 1

STOCEHOLEIE. Om vi ännu hade befunnit oss i den gamla goda tiden, så skulle ingåendet i den andra hälft af nittonde seklet, som med gårdagen inträdde, utan tvifvel kunnat gifva anledning till många intressanta betraktelser, såväl öfver de förflutna 50 åren, som öfver de vexlande öden vår verldsdel kommer att upplefva innan detta århundrade går till hvila bredvid sina föregångare. Så som sakerna för närvarande stå, vore detta emellertid ett lika öfverflödigt som fåfängt arbete, ty en hvar känner och inser thy förutan, att det närvarande tidskiftet går hafvande med större och vigtigare händelser, aflade inom andens rike, än kanske någon föregående sedan reformationen och boktryckerikonstens uppfinning — händelser och utvecklingar, hvilka de politiska makthafvarne cch den gamla statskonsten med alla sina ansträngningarf och sitt anlitande af den materiella styrkan förgälves mer än för en kort tid skola bjuda till att tillbakahålla eller återföra på det förflutnas ståndpunkt. Under dessa förhållanden och i den ovisshet som tillhör ögonblicket, skulle hvarje försök att genom den närvarande skymningen kasta en profetisk blick in i framtiden icke blifva annat än ett onyttigt kannstöperi, vittnande om den menskliga synförmågans vanmakt. Men detta hindrar icke att, jemte de allmänna välönskningarna vid det ingående året, om helsa, frid och välgång i det enskilda lifvet så mycket som möjligt; om goda år och välsignelse ofvanifrån åt våra skördar; om trefnad åt handel, röre!se och industri; om måttlighet och sparsamhet i mnjutandet af lifvets håfvor, frihet från högmod och öfverdåd, samt deitagande för den nödlidande nästan, äfven kunna yttra några sådana önskningar rörande politiken och de allmänna förbållandena. Vi önska således i korthet oeh af hjertat åt de olika parterna framförallt den klokhet och besinning, som bör utgå ifrån öfvertygelsen att alla Svenskar äro medborgare inom samma fädernesland; vi önska alla i så måtto en tanka på framtiden, att den för ögonblicket segrande reaktionen icke må med för mycken blindhet begagna sig af sitt välde; vi önska dem som tro den hufvudsakliga styrkan ligga uti öfverhanden i voleringar eller tvångsmedel, att icke förbise att det gifves oförytterliga grundsatser och rättigheter, hvilkas spänstighet och lifskraft bestått och ökats genom än svårare marterprof än den fysiska öfverlägsenheten i vår tid förmår ålägga dem; vi önska medborgarne i allmänhet känslan af den vigtigza bestämmelse som tidehvarfvets kraf ålägger medlemmarne i samhället, att vara till icke blott för sig sjelfva, utan ock för det allmänna och för det andliga lifvet, samt att för sådant ändamål söka enighet, välvilja och uppmärksamhet, men undvika lika mycket lättrogenhetens, som misstänksamhetens eller afundens ytterligheter, för hvilka svenska nationen, med många förträffliga bjertats egenskaper, dock ömsom är så lätt utsatt; vi önska slutligen också dem, som lefva för framtidens och grundsatsernas sak, bvartill det torde tillåtas att få räkna oss sjelfva, att, i likhet med hvad vårt eget bemödande varit och fortfarande skall blifva, städse ihågkomma att det icke är abstraktionernas luftregion, utan det konkreta, det land och de sam hällsförhållanden hvari vi lefva, sam reformerna måste afse, och att det således för den som arbetar för praktiska resultater icke går an att vid sina tillfällen alldeles glömma det möjliga för det absoluta, alltid välförståendes så mycket bättre, ju mer af detta sistnämnda kan vinnas, så vida det tillika är det rätta. Slutligen, om det tillåtes gå ett stycke in på de fromma önskningarnes, område, önska vi såsom ett särskildt tilögg för den nu påbegynta riksdagen, att Konstitutionsutskottet må öfverenskomma om ett verkligt liberalt förslag till representationsreform, att regeringen må adoptera detsamma, och att det må understödjas genom den allmänna röstens mäktiga impuls; att statsutskottet må hushålla varliga med penningpungen, och att landets försvar icke må uppäta hela dess behållning; att någon stor och outredd naturkraft må göra riddarhusoch prelatmajoriteterna benägna för de så mycket efterlängtade och behöfliga reformerna i civil-, kriminal-, kyrko-, krigsoch polislagstiftningen, att icke tala om den ekonomiska; att inga intriger må spelas med hedervärda Bondeståndet; att intet Framtids,-beskydd må kunna åberopas för de reaktionära ideerna, och att hvarje riksdagsman vid årets slut må kunna ligga handen på hjertat och känna sitt medvetande vittna, att ingen tanke på egna eller ett stånds företräden, utan endast nit för mensk