Aftonbladet – 31 december 1851, sida 3

BE MS RARE FIP SA IP RR STOLEN IKEA UPPTÄCKTSRESA I SYDAFRIKA. Öfver den för kort tid sedan omnämda upptäcktsexpedition, som m:r Gealton och en vår landsman, hr C. Andersson, ärnade företaga norrut från Cap, förekomma i ett engelskt blad ytterligare några detaljer, som här meddelas: Vid geografiska sällskapets sammanträde den 3 Nov. upplästes utdrag af ett bref från hr Franc Galton, dateradt Godahoppsudden i Aug. 48350. Emedan hr Galton af de upproriska holländska bönderna blifvit hindrad från aw föja den fö: esattal vägen till sjön Nigami, hade han hyrt ett fartyg, som skulle föra honom till Hvalfiskviken på Afrikas vestra kust. IIn var försedd med vagnar, hästar, mulåsnor, provision för cirka ewt och ett halft l: år. Utom sin vän, svensken C. Andersson, åtfölj-: des han af 7 tjenare, hvilka alla tala olika språk,l: och från Hvalfiskviken ernade han begifva sig upp ! för floden omkriog 300 ergelska mil till missionärstationerna, hva:ifrån bau hade för afsigt att fram-! tränga till sjön Demboa, hvilken han anser varal större än N gami. Från denna sjö hoppas han kunna gå nedör floden Nourse ända till havet, och! sluhgen fiona väg till Benguela. — NYTT B8VIS PÅ FÖRDELEN AF REDUCERADT POSTPORTO FÖR BREFVEXLING. Under diskussionen på danska riksdagen över frågan om en postreform, bar bland annat blifvit upplyst, att sedanl! portot för bref till och ifrån armåen minskades till 4 skilliogar riksgälds, bar krefrvens antal få tilltagit, ett det under loppet af 4849 utgjort en million mer än år 1848. Nigot mer talande skäl för en reduktion af postporto kan i sanning ej finnas. Sverige skall väl i alla fall blifva det sista land, der ett enformigt cch reduceradt postpor:o föreslås. Detsynesj 088 dock att den afgångne postairektören härstädes, frih. Hamilton, skulle kunna lemna ett vackert minne efter sig, om han framlade och kunde genomföra ett: förslag härom. — PizRRE DUPOST), säger en korrespondent från Paris, är sociali-mns poet. Hans sånger genljuda i hvarje verkstad; hans visor flyga såsom fåglar öfver arbetareqvarteren. Så ofta regeriagen eller npationalrepresentationen gör något attentat, utkommer plötsligen en visa af Pierre Dupont, som liknar antingen en suck eller eit bämndskri. Man hör den allestädes sjungas, utan att veta hvar detta först skeddr;!! hver och en känner ord och melodi cch vet!! icke på hved sätt. Så populär har Pierre Dupont blifvit i Paris! S Då ännu klubbar och banketter voro tillitaa,! öppnades de alltid med en sång af Pierre Dupont. Ingen hade tilställt detiz; det skedde utan allt afia!; liksom genom en instinkt uppsiämde plötsligen ! flera tusen arbeta:e vid sådana tillfällen en sång afl! Dupont, och dess kraftiga refränger återgåfvos alltid! med dundrande glådjesång. Sedan derefter den ene : I f e talaren efier den andre bestigit klubbens talarestol och talat om felkets rätiigheier och pligter, visade sig ofta äfven Dupoat på densamma — med en ny sÄDg. vilan; hunger-marseljäs har cn sällsamt förfärande verkan, Pierre Dupont står der hardt nära den cymiska metorialkeacuv gräns; mar hon: ertisti.ka fin. bet bevarar bonom från felsteget au öfverträda den. Aldrig har nöden och eländet i någon sång blifvit skildradt på ett så våldsamt gripande sätt. Men kan icke tvifla på den här fremställda käns!ans sanaing; man börjar sjelf på att frukia för bungersdöden, då man hör denpa sång. Det förefaller som om man betraktade naturen genom svart glas och aldrig sige en evda grön fläck; endast förödelse! På Porta S:t-Martin-teatern gifres ett stycke med titel: Nöden. Scecen är i Irland. I början af denna pjes, dör en moder af hunger; hennes ben skriker efter bröd, och fesdren, som stulit mat åt dem, dö a ssig med ett koifstygn, emedan han eljest skullel, ingas Sö sin förbrytelse, Denna eländets nakna l; eynism med versen lider: stöld, prostitution, mordt orand, mord, dryc 40, 8. V., framslöpar sig t genom alla fem akterna. S j Under meöllanskterta började publiken plötsligen !! sjunga Pierre Du, oats visa: Du Paw ss Bröd). Det var en rysliy scen, en nödens gudstjenst. På samma teater gafs för några månader sedan skådespelet Rom, som blifvit mycket bekant genom regeringens förbud mot dess uppförande. Då i denna pjes Roms inta. ande genom Oudinot förekom, uppstämde plötsligen en åskådare refrängen i Duponts ,Chant des Soidate (Soldatvisa), scm lyder: Les peuples sont pour nous des fråres. (Folken äro för oss bröder.) Hela huset upprepade då både refrängen och helalvisan; enthusiasmen var allmän; representationen ? måste aforytas. Förgälves framkom teaterdirektören med hopknäppta händer; förgäfves ropade han, attl! han blefve ruiserad cm man ställde så till, att pjesen blefve förbjuden. Det var som om hvar och en N bade velat afbörda sig ansvaret för romerska republikens störtande, och hela aftonen skallade refrängen: , Les Peup es sont pour nous des freres Et les tyrans des ennemis! k Pierre Duponts själ är genomdrucken af naturintryck; Dpaturens idealer sväfva alltid framför hans a ögon; han är ett friskt barn af denna natur. Hans originella karakter kommer nu i beröring med samhället, ser intet annat än dess sår, betraktar arbesren såsom slaf och föreställer sig hans hårda lif. Denna känsla och hänförelsen för social befrielse utsöra de bida sidorna af hans kaldskap. Än förnimma vi de barnsliga ljuden från en naiv själ, än; rambryter. våldsamt hans vrede öfver den fattiges nöd. Innerligast sammanflyter denna naturkänsla med frihetens pathos i haus Romans om Poppel; rädet,. Här mildras och renas fribetssinnets uppe orusning genom ratursinnets vemod, liksom en mans vrede gezom en flickas gråt. Ibland flyr Dupont bort till den tröstande mnetu1 I s s q r 1 1 en. Då förlorar han all bismak af politik och hans aesi ler emot 053 såsom ett barns oerfarna öga. En ä retande strof af detta elsg är följande: : La vignpe est un arbre divin, t La vigne est la mere du vin. I. Respectons cette vieille mere, La nourrice de cinq mille ans, Qui, pour endormir s82s enfants, P Leur donne å ictier dans un verre. b Infallet i sista raden är värdig en Beranger! Det häfte af nya sånger (Chansons), som Pierre, Dupont nyligen utgifvit, irnehiller alltigenom det ilskvärdaste uttryck af denna bekymmerslösa naturänsla. Afta uppfiammear likväl politikens eld i den tysta n kog, till hvilken skalden dregit sig tillbaka. Så eter det bland annat i bens Chant des Paysans r landtmannasång): n La terre va briser ses chaines, ; La mistre a fiai son beil; Les monts, les vallons et les plaines Vont engendrer par le travail. 8 Affames, venez tous en foule, S Comme les mouches sur le thym; Les bles song murs, le pressoir coule: u WVailå du nain voilå du vinta åa