Aftonbladet – 31 december 1851, sida 1

Natten till den fjarde d2gen var nära förliden. Med sargade fötter hvilade jag i höfdiagens tält, Ormgifven af några qvinnor utaf havs stam, hvilkas råa snarkningar sårads mitt öra. Man had: tvungit mig till att biträda vid måltidernas tillagande, jag h:de mist bära vatten och förrätta arbeten, hvaraf mina händer buro blodiga spår. Huru föga liknade de nu hvitt musslin, fodredt med rosataft! Det ansträngande gåendet, de vedervärdiga födoämnen, som hung:en tvang mig att föriära, hade till det yttersta stegrat min nervositer. Jag bada feber och min immen-a själ hotade att duka under för fatiguer och själsqval. I dödsångest fistade jag mina blickar på dörren och ett skri af förtviflan framträngde ur mitt bröst, då dagens första stråle blickade in i tältet och hölGingen inträdde. Lidandet till kropp och själ måste hafva altererst min sköchet. Höfdingen betraktade mig pröfveande och vände sig derefter bort med en blick, som jag ej kunde tolka, under det han befallde att nedtaga tälten och rusta sig till afmarsch. Icom få ögonblick voro d2 befallningar eterkomina. Qvinnorna helast sig med packningen och begåfvo sig på vig; krigarne gingo de!s förut, dels sisom betäck: ning efteråt. Om mig bekymrede sig ingen; jag blef en sam med böfdingen, anande att han nu skulla döda mig, om jag lärgre motsat:e mig hans önskan. Som en sträag dormcre, som en ung krigsgud stod han framför mig. Ehuru mycket jag än fruktade honom, måste jag i detta ögonblick likväl tilistå för mig sjelf, att han egde ena beundrsnsvärd skönhet, och ati hans maintien fulikomligt var en gentlemans, såvid: detta Se Å. B. J3 205—987, 283, 292, 298, 300—303.