Aftonbladet – 31 december 1851, sida 1

målet för mitt sträfvenda Jag läste allt hvad som skrifvits om månens invånare, jag underrätiade mg om constructicnen af en luftbalion, och om man skulle kunna förse den med comfort för en lingre resa. Standom var jag otroligt maussade; till och med fursten impatienterade sig. Då han sjelf ej mera var ung, så tröttnade ban vid rolen af en cxvaliere servente, älvensom vid de o afbrun2 omsorgerna om min comfort på de ständiga resorna, utan att sjelf få njuta den .ingaste. Dat gafs numera ögonblick, då han gjorde mig förebråelser, klagade öfver ledsnad och talade om att draga sig tillbaka på sina gods, dem han för min skull hade mnegligerat. En sådan deg var det, då vi båda sutto nedstämde tillssmmanrs. Jag öfvervägde möjligketen att finna den rätte, och hea ållerdomens tröstlöshet utbredda sig för mia phantesie, då jag föreställde mig hvad jeg stule biifva, om jag aldrig upptäckte honom. Jag var ännu ung, men userad genom lidelker och strap: — fullkoroligt pesserad. Rosatindas Hi. vid toitetten blef aUlmera bshöfligt. Jin imbörjade jaz tid skenet af min evigt brinnenie lykta alt jäsa bibeln och :ndra uppbyggetse böcker. Jag sökte med förtviflan att i Uppenbareslseboten upptäcka spår efter den rätte; jeg fundgerede, om Fräölsiren kanske kunde v:ra er, som jig önskade ficna. Midt uader de:sa mediratioser afbröt mig fursten med underrättelsen oc: Cinton: iatavande, som hen ur i ett tidningsblad. En lu:stråle föll i själv Til Canton ulteps Farstea ig och sado lust: sdå roser j:g till S: Jag var upprörd. jag älven misst då jag redan v rätta körieter? Vet ni, nu får ni inte abavdor ra vig; I China, på ardra sidan om den stora murrn, måste jag fara honom. Det är ineomprehensibelt att jag ej långt förut tänkt derpå! Chi 2a äro sanne aristukraer. De hafva de minsta fötter, d2: mest sojguerade a SN HC 3 in vänn, sade jag, kali ta cm den absoluta troheiexs, t så olycklig att ej fisna der j j