Aftonbladet – 28 december 1850, sida 2

hertigt, det vore en immens orältvisa mot min själ, om du kunde neka mig det!s a Jag uppreste mig, styrkt genom conviclionen om börhörelse. Jag var glad och harm lös som ett barn. Jag fann dena nya positionen förtjusande och motsåg med kisppande hjerta den första vilden. Vår vägvisare, som i åratal drifvit handel mellan de sista blockhusen och de första wigwams, underrätiade oss att vi nalkades en sådan. Då det mörknpade, hörde jag plötsligt eit doft ljud, såsom af en skygg bjort, som smög mellan grenarne. Föraren gaf ett tecken med ett eget slegs hvisslande, ett dylikt ljud svarade honom, och Lksom framtrollad ur jorden stod en delavarkrigare framför Oss, Jag höjde den brinnande lyktan, och framtog min lorgnett, som jag naturligtvis ej qvarlemnat, för att betrakta honom. Det var en gestalt, som en ungdemlig Antinous af röd granit. Svarta ögonstensr framlyste ur den hvita omgifningen med en mirseulös intensitet, hans bålining var djerf och krigisk söm den unge stridshingstens; jag såg att jag ej bade någon vanlig krigare, jag hade en höfding framför mig. Då han förmodligen kände, att ingen fara från vår sida hotade honom, förhöll han sig lugn och afvaktade att blifva tilltaled. Hvarföre är Coeur de Lion ej hos sitt folk i sin wigwam, utan stöfvar omkring i skogen?, frågade vigvisaren. Emeden de bleka ansigtena beröfvat honom freden vid sin eld, emedan deras rofgirighet missunnar honom hans fäders lend.s pMen krigsyxan är begrafvens, sada vägvisaren. Da bleka veta hvar den ligger, och kunna bvarje stund uppgräfva den. Hvad will jiga ren och den hvita cquawen i skuggan sf dessa skogar ? De vilja vandra genom Delawarernas land