Aftonbladet – 28 december 1850, sida 2

summa — LH — —LL rr OR ASSR SNRA R NNE nen ene rättade jag hela mitt maintien med denna förnäma beslutssmbet, som egentligen är ett den ikta aristokratien medödt käntvetecken. Detta inponerade på den unga-böfdingen, ty att ban verkligen var en sådan, hade vägvisaren sagt mig. Vi hade gått nära balfannsn timma, då jag hörj.de törsta; i hemlighet förtärde jag något shocolet pralind, då Delzawaren väadae sig om. Den hvita qvinn:n: fötter äro små cch vägen ir lång, sade ban; åro hern: krafter tillräckliga att brisga henne till vår wigwim?, O.:a hödisgen ser vägen i nattens mörker, så att han ej viseför den hvita qvinnan, så skall hon i krafier öfverträffa alla Squaws, som bo hos hn: folk xD lawarena könner sin väg och dena hvita qvinnans ögon kuona lysa honom, ty de äro klarav, svarade han. Mitt bjerta klappade i aningsfull glädje. O de:ta var tecknet, att himlen hört min brinnande bön. Genast i dea första vilde viträffade, sände han mig den efterlängtade. Teecknen kunde ej bedraga. Hvarföre skulle just ena furste af deita fok bålla vakt i skogen denna afton, om ej ett gynnsamt öde velat skicka honom i min våg? ja, endast det manliga hjertats obrutna kraft kunde frambringa den kärlekens blomma, som j:g sökte. Väl hade jag varit Fredriks första kärlek, väl hade han helgat mig sitt bjertas friska flamma, men endast hans hjerba var mitt. Hans ande ilihörde ej blott miz, hos honom lefde ännu något utom mig, Som icke stod i ssmmanhang med mig. Detta var en malheur. Delawanens själ var ren, ett tomt blad, eit tempel, på hvars altare endast gudabilden felades — han var värd att i sitt friska naturväsende utestutando upptaga Diogenas bild. (Forts. följer.)