Aftonbladet – 28 december 1850, sida 2

ned till de stora sjöarne, och hafva iklädt sig let röda folkets drägt, för 2tt visa ait de komma i fredlig afsigt. Coeur de Lion betraktade oss pröfvande; urstens vapen tycktes väcka betänkligheter 03 honom; då tog jag till ordet och sade på lelavariska: ir Coeur de Lion en son af sitt folk, då han vägrar en trött qvinna ett nattöger vid sin eld, då hon ber honom derom ? pKoml sade bon, soch följ mig! du har de blekas hy, men din tunga talar vårt språk och dina ögon äro flammands och mattligt dunkla, som de stora stjerrorna på natihimlen. Lem na mänserna qvar, och du skall gå med mig till vårt folks wigwam och koi våra qvinnors tält.p Farsten visade betönkligheter, jag var utan all apprehension. Med ful tillförsigt bid jag Coeur da Lion gå förut, Gå jag villa fölia honom. Detta förtroende tycktes göra honom stolt. Han yttrade detta egendomliga Hugh, hvarmed iadisnerne betelna alla sina emotioner och gick före mig ia i skogens djup. Men kneppt bad2 vi gått några steg, förrän j:g lyckligtvis påmiate mig att milt sale volatile och min nageltorste lågo i furstens necessaire. Jag vånda således om för att bemta det glömda, och vanurade sedan med min l:dsågare lugnt ech st:l:a framåt. Det var mysteriösa sensationer, som upprörde min själ. Djup natt och djup stilihet hviläde öfver jorden, ej en gång våra seg voro hörbara på den mjuka mossan, Genom tält buskverå förde mig Coecur de Lion med en säkerhet, som om vi promenerat i Boulognerskogen. Försigtigt böjde han hvarje gren åt sidan, som kunde bindr: mig, och vände sig ofta om, för att se om någonting fattades mig. Jag hade löst i Cooper, att indianerna estimesa tystn:d under sina marscher; och derelter