Aftonbladet – 28 december 1850, sida 1

Åh, bara för vårt vis-å visn, svarade han förlägen. Jag tog min lorgnett och såg dit. Der satt erefve Bonaventura, min gemil, med Aurora llsleben, kumera bans fru, såsom jag redan förut visste. Bonaventura syhtes öfverreskad och upprörd, Aurora. var i synbar oro, man märkte tydigt dea inre ematioken bos båda. I illig. Jag tänkte på grefvinnan 25 möte med sn fordne älskare, Lenor d, och riktade min lorgaett med en vänlig belsniog på de midt emot sittande, liksom på likgsltiga bekanta. Och i sjelfva verket, brad ör för oss en man, den vi ej mera älsta? Hverföre fasthålla sitt hjertas impressioner med en si ridicul con eqvens? För qvinnor af min själsrang äro rmännerna ej apnat än medel att kämpa sig genom lifvets iongueurer. Men hvilken dårskap, att med denna pietet vilja fas hålla hvad som ej mera är något lör 035, eEpdast derföre att vi en gång trodde dot kunoa blifva någo I Dessa svagheter tillhöra oit småaktiga naturer och äro mig fullkomigt främmande. Det äkta paret befann sig emellertid ej på denna själshöjd. De utbärdade knappt halfva dinda och eflögsnade sig bastisl. KFursten ansades åter. Min grefvinnar, sade han, huru slad är jag icke alt greiven gick; jag led verkigen på edra vägnar. För mycken godbetl utr pade jag skratande, ty jag mådde förträffligt och hada alirig baft bittre appetit., Ni generades således ej af er gemåls närjaro ?n Den var mig besvärlig, så länge han var nin gemål, pu är den mig likgiltig. Lär då 0 gång begripa gudomligheten af min natur. ag behåller hvad som smickrar mig, ignorerar vad som generar mig. Jag lefver endast för ögonblicket, och det förflutna försjunker spårfd