Aftonbladet – 28 december 1850, sida 1

denna ädla race, jag anade att i honom kunna finna den rätte. Som en tändande gnista föll denna tenke i min själ. Strålande af glädje öfver denna snimerande förhoppning kallade jag fursten till mig för att meddela honom mina ide:r. Då fursten såg mig, sade han, electrisersd af det nya lif, som strilade ur mitt ögss ssmmetsie iris: Men, min grefvinna, hvad har föreg med er? Ni måste ha druckit ur ungdomens källa, ni ör åter den bländande, fascinerande Diogen2, som jaz först såg i Bader Baden. Och detta är bkväl tio år sedan. Fursters fjrijusning gladde ri sista yttrande gjorde pensiv. Tio ir! ett decennium af ra alinga ansträngningar — 9, hvilken sorglig lott hade ej tillfallit mig! Jag tilistod för niig sjelf, alt jag var tjugusja år gommal, ant jag ej var långt ifrån uvgdomens yttersta gräns! Detta deciderade mig til att desto skyndsammare företaga realiserandet af min plan. Jag utvecklade dan för fursten, som bade capacitet nog att förstå mig, ehuru dena ejrätt ville behaga honom. Att följa mig var emellertid hans vocation, vi insågo det båda och läto derföre följande morg tournera till Kairo, Vi genomflögo haf och iänd sr, ingenling fängslade mig mera, J3 hade ju redan sett allt, och ofta erinrade jag mig lord Ermanbys yttrande: man kan ju ej beständigt och ånyo börja beundra, Inom kort anlände vi ull Tyskland och Rhentrakten. Närvaroa af en monark hade när försarlat hela den sköna veriden. En dag n och jag i Koblenz vid table Phöte. Hastigt ser jag fursten blekna och hör honom fråga garconen efter sndra platser för OSS. Och hvad har ni emot dessa, bästa furste?, frågade jag med ett gracieust leende. men barns a ar en kamcieraa rfe