Aftonbladet – 27 december 1850, sida 2

inmärker såsom särdeles besynnerligt att denna örsamling kan vara i behof-af ett sådant tigseri, då den inom sitt område innesluter en af Sveriges största skatter, det bekanta Taberget, ler en outtömlig tillgång af den för vissa benof ypperligaste jernmalm erhålles ofvan jord, nästan utan att till dess frambringande behöfva Jossa ett enda skott, och menar att ett sådant missförhållande endast kan tillskrifvas det privilegiisystem, som så länge fjettrat utvecklinsen af svenska jernvägshandteringen. EE Riksdagen, Den omtalade af br Liljensto!pe på Riddarhuset väckta motion angående. jude-emantcipationen, och som i morgoa lärer förekomrha till remiss, inskränker sig till medgifvandet åt svenske medhorgare af mosaiska trosbekännelsen af enahanda rättigheter, som sedan ui grundlagarne äro tilerkände öfrige svenske medborgare aft-med statskyrkan skiljaktig tro; och föreslås i densemma, sedan hvad som specielt rörer grundlagsbestämmelser serskildt till koastitä;ionsuiskottet ingifves, följande: 4) att uti 2 S af kooglr förordningen den 30 Juni 1838 första momentet måtte utgå; äfvensom i anra momentet orden: zller undervisningsterket. 2) att 4 och ö momenten såsom öfverflödige måtte itgå. Y 3) att i kongl. förordningen till förekömmande af oflig införsel och utförsel af varor, 9 , orden Medlem af judiska nationen må utestutas; då stadzandet dels är öfverflögigt, dels benämningen icke Sfverensstämmer med deni kongl. förordningen 1838 nyttjade som är: Mosaiske trosbzkännare. Diskussion i Borgareståndet -angående representationsfrågan. (Förts från tisdagsbl.) Hr Brinck beklagade cjupt att borgareständet kommit efter medstånden. vid denna freågas afgörande, och för egen del önskade han -att han förr fått efgifva sitt votum, han skulle då hafva varit i okunnighet om de hårda omdömen som förslaget i de andra stånden :hsde fått vidkännas: Oaktadt det su till jatet tjenade; alldenstund dess öde redan var afgjordt, ansåg han det dock som en helig pligt, att derom uttala sin öfvartygelse. Hvad dess äntaglighet öch gaknelighet beträffade, så ansåg han den obestridlig. Det saknade väl ej brister, men när man dermed jemför dess fördelar och dess garantier för framåtskridandet trodde han att man ej tunde tveka i sitt val. D3 förtjenster, som det har, voro hufvudsäkligen följande: Deat upphäfver den olycksaliga ståndsskillnaden, hvarifrån all splittring och oenighet i landet härflyter; det upphäfver sjalfekrifvenheten; det-odrägliga förhållasdet, hvarigenom menniskor genom födseln berättiges att vara representaåter, antirgen individen härtill är vuxen eller ej; det gifver vidare regeringens ledamöter rätt och pligt stt i representanternas ksmmare taga säte och stämma och slutligen, hvad som är cn hufvudsak, ionebar det en möjlighet att lättare, än.somnu är förhållandet, få förändringar och förbättringar gjorda i grundlagen, något som: ensligt nuvarande författning ej utan de största svårigheter kän åstadkommas, såtidt de ej från regeringen utgå. Han visade huru 13 ledamöter uti Koastitutiozsu:skottet nu kunna qväfva hvarje förslag till grundlagsförslag, då deremot det nya erbjuder garantier mot möjligheten af ett dylikt undertryckanda, onär föraleg till grundlagsförändringar kan väckas af båda kamrarne och det fordras minst 61 röster för att kunna förqväfva ett dylikt. Det hyllar derjamte den samfällda valprincipen. Man har talaåt för de gamla, kära formerna och deras bibehållande, och om den förlust städerna skulle lida genom förlagets sntegande; men när man ser städernas likgiltighet att sända representanter; så synes det, som om de ej särdeles högt skulle värdera dessa former eller sin rätt att skicka ombud. Hvarifrån kommer väl denna liknöjdhet hos städerna? Ej af brist på rätt och maktcott välja, uten-deraf att de hafva den föreställningen, att vid riksdagen ingenting: kan uträttas, utom nyeabördors påläggande. Att folket ej vill draga bördorna utan en förändring i representationen, som motsvarar dess behof, är ej underligt. Talaren beklagade dem, som nusatt sig emot en dylik förändring, hvarigenom de ådragit sig ansver för hvad som kan hända fosterlandet, och befarade att hvarken ban eller hans medbröder komme att upplefva någon förändring, sedan nu Riksens Ständer förkastat den föreslagna: Hen trodde att intet nytt förslag skulle genom utskotten och de 4 stånden kunna erhållas, utan om man ville försöka att bereda något, finge man åter Vända sig till regeringen. Om då gamla formerne, som man ansett hafva gjort lände:s tycka, uppläste han yttranden redan från 4809 års riksdag, hvaruti vådorza och olyckssligheten för landet af ståndsindelningen skildrades. Hon frågade bur det skulle vara fnöjligt att åstadkomma någon förändring, då man 1847 på en -haiftimma effärdat hvad en af de största tänksre äratsl beböft begruada! De som sålunda dragit strå, till förslagets fall hade ett dyrt ansvar, som tal. ej ville dela, utan säga sitt Ja. He Winge: Sedan den 9 Juni 1848, då jag bär yttrade, att det nu till ant: gande eller ogillande på ständets bord liggande förslag tlillrepresentation, icke borde blifva hvilende till nästa riksdag för slutlig åtgärd, har jeg haft tilifälle att höra många sjelfständigt tänkande mäns omdöme och dermed jamuföra mina åsigter i afseende på närmnde förslag, deraf följden är, att jeg till fullkomlig .öfvertygelse blifvit styrkt i min första tanke, att det ej. motsvarar den billigaste fordran på erkännande af allmän valrätt för ett samfund i dess helhet, der mensklig och kristlig rätt få vara rådande. ? Den vackra och nyttiga lära som med någon fråm gång är spridd, att Skandinaviens trenne brödrafolk böra vara förenade såsom ett, skulle hafva större framgång och äfven verkat till ernående-af sitt syfte. om dessa folks grundlagar kunde komma till någon jemnlikhet: Norge, efter dess aya statsskick, erböll en grundlag, som ännu med värma omhuldas och man då knappt kunde väna, fostän personligheten rr SENSORN ISEN STEEN ESSER PEETER m mocm om I ös ön mitlt Keane hard ach