Aftonbladet – 27 december 1850, sida 1

sade, i det jag läde min högra band på hans hufvud och med den venstra upplyftade hans haka, så att min blick stadigt fästade sig på den sköna iris i hans mörkblå öga: Och hvad säkerhet eger ni, bästa Fredrik, att jag ens alls är sensibel för kärlek, kapabel till den. O, Diogenal utropade han med en ton, som uttryckte den högsta conviction. Ser ni, Fredrik! jag var gift, grefven bar älskat mig, lord Ermanby, vicomte Servillier hafva med lifvet pliktat för sia kärlek till mig, furst Callenberg tillber mig; jag bar försökt älska dem alla — jag bar ej kunnat det. Mitt bjerta bar förblilvit kallt och dödt, jag tänker ej mera på dem. Annu i dag söker jag kärleken, den kärlek, som jag menar — ochny Och? frågade Fredrik bäfvarde och bieknande. d Jag hoppas hafva funnit dens — hviskade jag sakta och lutade mig intill bonom. O Gud i bimlen!, utropade han och pressade mig med glödande lidelse till sitt bröst, under det han: betäckte mig med sina kyssar. Ack, det ligger en egendomlig cbarme i fullheten af. en aldrig oskärad ekärlek. Fredriks extas enchanterade mig, och under det jag oupphör igt måste upprepa för honom att jag änpu aldrig älskat, att jag alltid förblifvit kall, alltid otillfredsställd, bedyrade han med den högsta conviction, att jag nu skulle lära älska — hans kärlek skulle lifva, skulle värma mig. Hör mig, Diogenal sade ban; kärleken är en evigt bindande känsla, du måste blifva min genom kyrkens välsignelse, min hustru! Då jag är trött efter arbetet, skall ditt leende åter lifva mig, du skall vara den Hebe, som ricker Hercules den eviga ung!omens dryck. 0, älskade, säg: vill du blifva min maka ? Jag blef helt förstenad. Att tala till mig om äktenskap, om giftermål, till mig, grefvinna