Aftonbladet – 27 december 1850, sida 1

OROAR TOSKSSEKSNNSENSTE ETTER SEK TOS SEORNUN RR ENTRRNSEE St ERA On, utropade jag, min Fredrik! Hvad du skildrar är skönt, men oupphinneligt för grefvinnan Diogena, ehuru mycket din hulda älskarinna än längtar derefter. Ser du, mia Fredrik, på grefvisnan har verlden anspråk, jag. mås:e menagera sällskapslifvet, jag måste iakttaga egards för min position, som jag redan något komprometterat genom mina vetenskapliga capricer, sällsk:pslifvet... Ack, min älskade! Kasta af dig dessa sällskapslifvets slafbojor. Jag älskar ej grefvinnan, jagsälskar dig! Kom, min ljufva Diogena! Låtom oss lemna Paris, låtom oss uppsöka en vrå af verldeo, der ingen känner oss, der ingen -stör vår stilla ensarshet. Vili du det, min vän? Af allt mitt hjertals svarade jag. Våra ömsesidiga förhållanden gjorde denna, proposition högst originell, och derigenom äfven retande för mig. Fredrik lemnade mig för att förskaffa sig tjenstledighet, jag expedierade mina visitkort: med det officiella p. p. c. till alia mina bekantskaper, lät inppacka en enkel toileite, befalide endast Rosalinda ait hålla sig resfärdig, och förbjöd domestikerna att avertera fursten om min afresa. Det anatomiska kabinettet tillslöts, och studierna i kadavrens döda bjertan suspenderades för det första, ty jag hade beslutat, att ännu en gång experimentera med ett lefvande älskande bjerta. Emotionerna af den oväntade lycka, som den första kärleken lofvade honom, samt preparationerna till vår afresa läto Fredr:k ej mera tänka på det borgerliga amusementet af en solenn eopulation. Jag var hans, detta var honom nog och gjorde honom indifferent för hela den öfriga verlden. Inom få dagar sutto vi i min högst comfortabla caleche, utan domestiker, endast åtföljde af Rosalinda. Detta gaf ett besynnerligt dilemma; ty under det jag roade mig åt den