Aftonbladet – 27 december 1850, sida 1

Diogena, till mig, Fausterias nitce, det var ändå något för borgerligt. Men detta är felet hos roturiererna, de äro materiella i sina: begrepp, de fordra solida possessioner, väl hypotiserade genom införandet i kyrkböckerna. De förstå ingentiog af aisancen i våra liaisoner, som vi efter b-bag knyta cch lösa. Hvad som för oss är den mest ideala poesi, synes dem vara den profundaste depravation. Detta är bourgeoisiens värsta onda. Jag betänkte mig ett ögonblick. Sade-jag ett decideradt nej, så riskersde jag att för evigt förlora Fredrik med hans så kallade moraliska idealer, och det ville jag ej, ty han behagade mig, och jag till och med älskade honom på min fecon. Då föll det mig ia huru klokt grefvinnan Iida Schönbolm, en nära anförvandt till min moder, förstått att draga sig ur ett dylikt embarras, och då Fredrik ännu en gång frågade: Diogena, vill du bli min maka, min trogna, älskande maka ?, svarade: jag likasom hon: Jag vill försöka detls xOch skall du finna iyckan? Stkalldu kunna älska mig ? Jag vill försöka det! svarade jag åter. Fredrik drog sin erm tillbaka och . betraktade mig forskande. Diogenal utropade han, mitt hufvud förvirros, jag förstår dig ej. Hvad menar du med detta oförklarliga: jag vill försöka dew? Huru kan man för.öka äktenskavet? — ack, min vän, det är ett ondt, ett elakt ord — der talade den kalla, hjertlösa grefvinnan, ej du, ej min hulda älskade. Fredrik var så förklarad genom sin lycka, så alldeles förvandlad till en glad yngling, att han äfven hänförde mig. Han målade äktenskapets sällhet, sådan ban under sina ensliga reverier tänkt sig den — han skildrade denna ljafva paisibla förtrolighet med en kärlek, en innerlighet, som körjade hos mig sjelf väcka en penchant derför, en trängtan derefter.