Aftonbladet – 24 december 1850, sida 2

mig och fattade mina händer, dem han fastböll i sina. Afbryt mig ejle sade han med en viss bäftighet; här är ej fråga om en flyktig kärleksförklaring. Jag står ej som en tiggare framför er, anropande er ynnest, jag står här som en man, som en älskande man, hvilken, sjeli lidance, hkväl har ett outsägligt medlidande med er och önskar rädda er, emedan han eger käriekens kraft till sitt bistånd., xOch huru vet ni, att jag ficner mig böjd ett mottaga det af er? frågade jag, under det min själ blickade upp till honom med en vördnad, som jag aldrig förr känt. : ,Det måste ni, grefvinna! Jag skulle försöka att bringa er dertil!, emedan jag älskar er. Han tystnade åter och tycktes öfverlägga; derpå fortfor han: ig Jag ansåg er för koket!, för nedsjuaken i en Jåg sinnlighet, som oupphörligt jagar efter nya rjutningar: jag hade i salongerna och caföerna hört berättas om er lefnad. Man omtalade mängden af edra gynnade älskare — men jag trodde ej mera derpå, sedan jag sett er med edra barnhänder och ert) ädla qvinliga väsende trotsa åsynen af dödens fasor, sedan jag sett huru ni i vetenskapens allvar sökte tröst och ersättning för en lycka, som lifvet grymt vägrade er. Er själ är ej förderfvad, srefvinna! Nej, nej! En engel är ni till kropp och själ, men ni har varit mycket olycklig. Ö, gränslöst, gränslöst olycklig!s utropade ag ensam, utan kärlek — sökande kärlek, len kärlek som ensamt kunde göra mig lyckig, den evigt brinnande, aldrig slocknande kärlekenl (Forts. följer.) — LAMARTINE är för närvarande sysselsatt med författandet af en historia om Direktoriet och har redan till en bokbandlare sålt förlagsrätten för L50,000 francs. ds