Aftonbladet – 24 december 1850, sida 1

grefvinna, felas mig intet, men just detta påminner mig om en tid, då jag måste umbära allt, då jag hungrande och frysande återvände från fattigskolan, till vår eländiga vindskammare, och fann min sjuka mor utin eld, emedan hon för denna besparing skaffade det ljus, hvarvid jag lärde mina lexor. Min -mor har dött i fattigdom, och jag npjuter nu till min smärta utan henne ett välstånd, som bon skulle ansett farligt, och hvilket jag så gerna hade delat med henne. vOch her ni ingen broder, ingen syster, som kunna deltaga i er framgång ? Jag har ingen. Min far dog före min fö: delse, jag är alldeles ensam i verlden. Jag eger ingen, som med kärlek tänker på mig, ingen, för hvars bjerta jag är nödvändig; då vänder sig bjertat till menskligheten och söker der föremålet för sin kärlek. Vid dessa ord lade sig en egen glans öfver hans mörkbli ögon. Uttrycket af rörelse i en skön mans ansigte har en apart grace; en manlig karakter är så sällan vek och impressiomable. Jag frågade mig sjelf, hvad som gjorde mig denne tyske professor så intressant, hvars roenerer, hvars moquerie i början af vår entrevue så nåra gränsade till förolämpning, att han ignonerade all usage du monde. Ändtligen föll det mig in, att just detta borgerliga element var nytt och derigenom retande för mig. De utmärktaste fruntimmer af vårt hus, grefvinnan lida Schönholm, grefvinnan Cornelia, min moder Sibylla, Margaretha Thierstein, alla bade haft en borgerlig älskare, en episod med en borgerlig, och alla hade deruti funnit ett passagert intresse. Detta lu. nade mig öfver den ofrivilliga sensation jag erfor; jag hade inbillat mig, att mitt adliga blod revolterade emot att en vanlig professor bringade det i lifligare omlopp. Så långt var jag kommen i mina meditatio