digt måste bäst känna hvad erfarenheten gifvit vid handen. Öfverskådar man nu läkarnes utlåtande bäröfver, och med afseende på dessa ställer herrarna i tvänne klasser — contagionister, som tro koleran utbredss kring verlden genom smittämne, och icke contagionisler, som förneka tillvaron af contagium och anse koleran genom immateriella makter göra sina eröfringar, och vidare jemnför klassernes nummerförhållande årtionde efter årtionde, så visar sig all då 1820 nästan hvarenda en läkare ansåg koleran contagiös, redän 1830 de motsatia meningarnes förfäktare stodo i aktal jemnstarke. 1840 utgjorde icke-contagionisterna en mycket öfvervägande pluralitet, som sedan dess så tillväxt, att i denna stund endast en liten obetydlig minoritet framhåller den motsatta åsigten. Då detta sig så förbåller; hvilket ingen sakkunnig skall bestrida, är man då icke fullt berättigad till den slutsatsen: att tio år härefter ingen ende läkare i verlden skall, hvad den Asatiska koleran angår, föra contagiositetens talan ? Mellertid, om än koleran icke är contagiös, så följer ingalunda deraf, att hon icke likafullt är smittsam. Förhesta dig nu icke att trö dig häri stöta på ett ihåligt ordgrä!. Du skall snart lära dig inse som en stor olycka, att man ej lärt allmänghetön känna skillnaden mellan contagiös och smittsam. Det sednare ordet innebär ett långt vidsträcktere begrepp än det förra. Icke blott själsrörelser meddela sig liksom genom smitta; — så tända ord och blick från den af Guds Anda rörde talaren andaktens rörelsa i ditt bjerta, så väcker det sinnliga manliga begäret den qvinnliga lusten o. s. V. — utan samma slags meddelande eger rum öfverallt i naturen. Så meddelar den elektricerands kroppen elektricitet, magneten megaetisk kraft; — som en dast åt befryndade kroppar. I dessa paturfenomeaer kunne vi klarligen fill stör del läsa och lära hemligheten både af kolerans uppkomst, dess utbredoingssätt och dess sätt att smitta: Denna förgängliga verld, som virt öga skådar och våra öfriga sinnen hvart och ett på sitt sätt bli varse, är endast en ringa del af Guds skapelse. Omätlig som ethern, i hvars rymder planeteraa beskrifva sina banor, rörer sig och lefver, i, omkring och öfver den synliga, palpabelt materiella verlden, en osynlig verld af krafter. I denna ej-materiella verld ligga alia daningars första begynnelser, från hente komma alla förändringar i vår sinneverld, på semma sätt, zom menniskokroppens rörelser och arbeten framgå utur en osynlig sjä!s tankar och begär. Till denna osynliga, immateriella verlds krafter hörer ock den, som alstrar koleran och förråder sin slägtskep med magnetismen och elektriciteten, så väl genom sitt sätt att sig ubreda — språngvis, plötsligt framträdande och plötsligt försvinnände — som ätt hös den enskilde sig utbilda, hvilket oftast sker blixtlikt. Föröfrigt ger sig kolerasjukdomens naturpotens såsom etherisk tillkänna genom frändskap med själen och medelst dexna med nervsystemet. Så ser man huru här npaturpotensen verkar direkt förlamande på blodsjälen och hurusom ingenting så hastigt och traftigt bereder tillgänglighet för denna potens som själsrörelsens fruktan. Väl förmår denna förfärliga oa:urkraft, som alstrar kolerasjudomen, endast fatta dem organism, som för henne har anlag, på samma sätt som det magnetiserade jeraet till sin näring ej begär eller förmår fstta någon annan spis, än det för megnetismens lefvande ström, nämligen jernet eller nickelmetallen; men den egna beskaffenbet, som en organism måste hafva, för att kunna så säga, tjena till näring för kolerapotensen — och hvarförutan den förra för den sednare är lika så känslolös som marmorskifvan eller trädbiten för magneten — denna egna beskaffenhet kan af fruktan i ögonblicket alstras till och med hos en frisk person, som aldrig endats Kkoleraluft och som lefvat i de lyckligaste omständigheter. Se här några exempel till bevis för detta påstående. Då 4834 koleran decimerade Stockholms befolkning, erhöll en viss ståndsperson i Norrland ett bref med Stockholms poststämpel, men som icke röjde tecken dertill att hafva undergått rökning. Som en blixt slog derför genom honom dew tanken, att brefvet medförde smitta och han sjuknade i ögonblicket med häftiga kolsrasymptomer — han ensam i huset och i orten. Heit nyligen inträffade följande händelse. Till den i hänseende till koleran fullkomligt friska staden S. kom från den kolerasjuka orten G. en resande. Hans ankomst föranledde en budskickning från det hus, hvaruti han tagit in, till en äldre mamsell, som var ytterligt rädd för koleran. Denna mamsell hade icke förr af budet fått höra, att till det hus detta bud tillhörde en resande anländt från Kolerasjuk ort, än hon allvarsamt iosjuknade med uppkastning, utsot och kramp. En sjukvårdare, på ett sjukhus i Götheborg, som flera veckor lefvat frisk bland de sjuka och som genom läkarnes och kamraternas föredöme tycktes bafva öfvervunnit all farbåga för smittning, sjuknade nyligen lika så bäftigt som plötsligt då han, under bemödandet att gifra ett medikament åt en i våldsamma krampsymptoner döende qvinna, händelsevis fick ex finger mellan hennes tänder och blef biten. Nu fattade honom räddhågans ande och med detsamma kolerans. Af denna omständighet, ett kolerafarsoten helst lägger sin dödande hand på den fruktande, den uppskrämde — äfvensom sf hela mitt utlåtande öfver denne fsrsot, finner du, huru man med mina åsigter — äsigter, som redan deles af de fleste läkare — måste förkasta spärrningar och karantäner, redan utur det skäl, att de underhålla det falska begreppet om kolerans contagiositet och mer än någonting annet äro egnade att väcka frusten och således tillgänglighet för sjukdomen. — En ledamot af borgerskapet, som varit nrmnlanä mA ora. Fr. a er FF