en gång så klart och så djupsinnigt uttalar sig i dessa verk; det var ide ensliga stunderna vid pianot, som den eremitiske tonskalden ät denne förtrogne vän anförtrodde sina minnen, sin smärta, sitt hopp. Dessa sänger äro ock så känslofulla, så naiva, att man skulle tro sig höra Joseph Haydn, om ej Ge djerfva basarna, de energiska rytmerna, men framför allt den rika romantiken förrådde Eroicans skapare. Tvenne af dem, Adelaide och Vakteln — de enda som här gifvits offentligen — hafva ock funnit en genklang, som blott den rikaste natur och den rikaste konst i förening förmå väcka; de öfriga skola ock finna vägen till den allmännare popularitet, som endast tillfälligheten af det främmande språket hittills förhindrat. Detta binder bar nu blifvit häfdt genom det företag vi anmäla, och samme musikförläggere, söm härstädes föranstaltade utgifvandet af Frsöz Schuberts sångverk — en herrlig efterklang af Beethovens — har, genom att gifva oss sjelfva urbilden, riktat vår tonlitteratur med ett bidrag af oskattbart värde. Om valet är egentligen intet att säga: de flesta blard Beethovens sånger äro af den art, att man endast kan beklaga det inskränkta antal, som bär upptagits; dock hoppas vi, att denna samling blott utgör första serien, och önska att fortsättningen ej länge måtte uteblifva. Samlingen innehåller 6 stycken: Vakteln, Adelaide, Åminnelsen, Hvilan, Vemodsts behag samt Majsång; en detaljerad skärskådning af dem anse vi öfverflödig: alla bära omisskänneliga drag af den anda, från hvilken de utgått. Editionen är korrekt; dess yttre utmärkt elegant, priset billigt. —U—