noit, som jag väntat, fick se en gammal; dyster munk! Jag frågade hvad som fört honom hit: Pater Benoit har sagt mig, att er själ, min dotter, ligger i det ondas bojor, och att ni söker bistånd för att lösa den derutur Hvar:öre kommer han då ej sjell? Han har afrest tidigt på morgonen.p Och hvarthän?n Tilibaka. till Afrikas öknar, der han för hedningarne har predikat lifvets ord, och der han fianer menniskor att rädda., Hvarföre försmådde han att rädda mig, hvars qvalda. själ förtroendefull nalkades honom?) Denna fråga må du sjelf besvara, min dotter! sade munken. Han flydde afgrunden, ty du är ormen, du är sat:n i dess mest förföriska gestalt; och säll den rene ynglinger, som flydde dina djefvulska snaror! Dig vore hättre om ditt fagra anlete -höljdes af spetälska; och din själ blefve ren från skuld och syndi, Jag uppreste mig majestätiskt. En tår af den präktigaste vrede glänste i mitt öga. 0! just i detta rena oinvigda yngling hjerta hade jag hoppats finna den evigt glödande kärleken; detta lifvets naphta; hvaraf jag sträfvade att bemta näring. Jag insåg nu, att stora verldens genom tusende lidelser userade männer ej förmådde skänka mig denna heliga, primitiva, outsäckliga flamma, sf hvilken jag ännu endast burde vänta räddaivg från min lefäads trötthet. Det förtröt mig, att denne udge munk hade först ått mig — mig — den gudomliga Diogena min vrede vände sig mol den gam!e paterny som — jag kände det — mer eller mindre måste hafva bidragit till denna Benoi:s abhiegation. Jag wille visa patern, huru ringa inflytande han hade på mig, och under det han beredde sig på ett förkrossande tal, under det hanredan började det, ringde jag efter Rosalinda och befallde henne med en superb impertinenrce sätta fram en fautenvil åt patern i min boudoir bredvid min toilett, emedan jag samma af:on ämnade göra mina inträdesvisiter och genast måste låta coiffera mig. Förtörnad såg patern på mig. Nigot sådant måste aldrig förr passerat honom. Han side