ett tillstånd, som berättigar mig till att fråga hvilket lidande det är, som trycker er själ? O, min fader!, utropade jag, jag är öfver gifven af Gudla Gud öfverger ingen, som söker honom. Min fader! En tung förbannelse hvilar öfve min ätt; hör mig. Jag härstammar från Dio genes, jag måste liksöm. han söka en menni. ska, en man i ordets hela idealitet, den rät mannen. OÖzialiga qvinnor af vår familj hafv: derigenom funnit sin undergång, ty endast sjä len. och hjertat utgöra den slagruta, hvarmec man finner själ och bjerta, och vi alla hafv: hvarken själ eller bjerta.n Ni försyndar er, min dotter! fade paterr Men jag lät honom ej fortfara. O, hör migh utropade jag. Undergifven den ödets dom, son drabbat vår ätt, bar jag med en adorabel ardöi och vebemens sökt kärlek, sökt den rätte. Jag äl endast 17 år, och hir redan varit förmäld med en grefve, från hvilken jag är skild; redan bar en lord genom mig biifviv bragt till sjelftmord och en vicomte har för min skull fallit i en duell, en furste följer mig med hundens stupida trohet, utan att veta hvarföre? Jag har på den pyreneiska halfön bland otaliga bidalgos sökt den rätte och endast funnit passagera emotioner, Vanliga cavalierer, Jag är nära förtviflan. Jag finner det under min värdighet att nedstiga till bourgeoisiens regioner, och likväl fruktar jag att ej hos aristokratien fiana hvad jag söker. Nu bar jag med mira tvifvel vändt mig till er, min fader! Af er väntar jag nåd — que faire ? Nr ; Min grefvinnal, sade patern, rom Di ej drit ver ett ovärdigt gyckel med mig, för hvilket redan min heliga drägt borde skydda mig, så är det hög tid att ni samlar er själ till bör, nnan den fattas af en svindel, som oundvikigen måste störta er i vansinnets afgrund. Han ville taga plats för att. tala wvid mig, men ingen stol farns i rumimet. Då jog ej erna gör något till bälften, bade jag, vid mitt ebarassement från all lux, äfven försmått den nga beqvämligheten af en stol cch lig på