Aftonbladet – 21 december 1850, sida 6

Rosalinda, och degouteradrs deraf. En mörk, luguber melancholi intog mig, jag började hata verlden och menniskorna, jag vredgades på ödet. Då beslöt jag att försöka öppna portarne till det tillkommande lifvet... Det förekom raig pikant att just i Paris, der hela verlden söker jordiska njutningar, helt och hållet försmå dem, och omgifven af en bländande lux, föra en eremits lefnad. Bredvid min pompösa comfortabla boudoir låg ett litet obegagnadt rum. Här lät jag borttaga tapeterna, igenmura kaminen och nedfälla fönstergardinen. Fsån ett kloster förskaffade jag mig en drägt, som tillhört en afliden nunna. Sedan. jag iklädt mig den, såg jag mig för sista gången i spegeln. Prakifullare än någonsin strålade min fascinerarde skönbet i denna förklädnad. Derefter drog jag mig tillbaka i min cell, och lät hemta en pater Benoit, lika berömd för sin stränga asces, som för sin skönket och mycket en vogue uti le beau monde, för att med honom rådgöra om min själs och mitt bjertas behof, Då ban geromvandrade praktsalarne i ruilt hotell, förmodade ban utan tvifvel ett af dessa eleganta bönkabinetter, hvaruti de förnäma damerna kokettera framför sin prie-dieu och ångra den förflutna dagens synder. Huru förvånades han ej att finna en cell och en qvinna i hela glansen af ungdom och skönhet, beröfvad all fåfänglig prydnad. Men ej mindre frapperades jag sjelf. Patern var en man af knapppt 30 år. Ett tioårigt vistande som missionär i det inre af Afrika hade gifvit hans ädla anlete en mörkbrun färg. Hans drag voro skarpt utpräglade, som en Heros eller Augusti; hans blick var lugn och säker, hans mun fast sluten. Svart, glänsande hår föll i mjuka lockar kring hans tinningar och den enkla munkdrägten .bar han med en furstes elegans och distinktion. Hans händer voro aristokratiskt fina och vårdade, hans chaussure förträfflig. Ett ögonblick betraktade han mig i stilla förvåning. Derpå yttrade han: Ni har låtit kalla mig, min grefvinna, och jag finner er i