ut i dödsagonien; jag ville erfara hvilka käns lor skulle väckas hos mig, om jag mördat den skönaste qvinna, för hvars egande andra männer skulle begå alla möjliga dårskaper — och visste jag det, då, tror jag, ville jag sjelf gerna dö, emedan jag ej skulle kunna finna något mera, som vore i stånd att reta min nyfikenhet., Besynnerliga man, du är förfärlig! utropade jag, darrande af en aldrig förr känd emotion. Men du är en man! hvarföre funno vi ej hvarandra förr? Hvarföre lärde jag ej känna dig, då ditt mannahjerta ännu icke hade förlorat hvarje viljans och begärets pulsslag, då ännu kärleken kunde göra dig lifvet ljuft? Ack, ödet är obevekligt uti detta förfärliga försent! En gigantisk själ existerade på jorden, och jag fean den för sent; men hvarför kom du ej förr, bvarföre funno vi hvarandra icke?s Lorden betraktade mig med en stadiz, orörlig blick, satte bort thekoppen och sade efter en paus af stilla meditation: Man bar i Kairo berättat mig om frön, som i årtusenden legat i pyramiderna och började uppskjuta och blomstra i den friskaste fägring, då de exponerades för ljus och sol. År du solen, Diogena, som i milt hjerta framkallar ny blomknoppning? Det vore lika remarkabelt som det förra!s Med sin vanliga indolence förblef han liggande i couchetten, den han rullade ända till min soffa; derpå fattade han båda mina händer och lyfte mig från soffan, så att jag stod framför honom. rJag tror att vi älska hvorandra!v sade jag utan att veta hvad jag sade. Så synes det mig, svarade lorden, i det ban betöekte mina händer och armar med kyssar. I detta ögonblick hördes ett häftigt buller i nästa rum. Jag spratt till af förskräckelse, och lorden sade misslynt: men, min bästa grefvinna, hvilket ecomfortahelt arrangement! ait störas i sådana ögonblick, då själen be ver lugn! detta bör ni ändra för framtiden. Det var den nye betjenten, som hade slagit lomkull ett litet bord med åtskilliga saker på. Då jag gjorde honom förebråelser derför, trädde