för att bistå dessa konstitutionella på hvad sätt som helst, emedan de i sista stund yfvas af att fördöma de skändliga Marsdagarne och att ministeren har med deras tillbjelp qväst demokratien. Hvar och en ilar sitt öde till mötes ; och om ej alla tecken bedraga, skola vi snart befinna oss i den ställning, som den skoningslösa reaktionen från början förberedt. Äfven skenkonstitutionalismen skall och måste falla, och ingenting annat återstå, än den ohöljda återgången till året 1847 och dess Förenade Provincialständer. Återblicken på November är lärorik. Den 2:dra November blefvo besluten i Warschau till största delen antagna i Berlin. Tsaren hade uppställt det definitiva öfvergifvandet af Unionen såsom fredsvilkor. Hr v. Radowitz ville icke foga sig efter detta vilkor; ban fordrade härens mobiisering eller sitt afsked; han ansåg Preussens ära pantsatt för unionen — Han fick sitt afsked: unionen öfvergafs; men Hessen skyddades, och genomtåget af en österrikisk exekutionsbär till Holstein vägrades, åtminstone genom omvägar, medelst det lilla Braunschweig. Nu fordrade ändtligen Osterrike Hessens utrymmande inom 48 timmar, vid vite af krig. Då mobiliserades armeen, hvarvid likväl underhandlades ytter!igare, och slutligen skickades hr von Manteuffel till Olmätz. Den under mellantiden tillförordnade ministerpresidenten, hr von Ladenberg, ansåg återigen Preussens ära förpantad, men till Hessens beskyddande; men hr von Manteuffel återkom från Olmätz med den der ingångna förbindelsen att utrymma Hessen, att öfverlåta det åt Bäjern och Österrike; hvaremot Holstein skulle lugnas medelst 2 kommissarier och de af Preussen så länge begärda fria konferenserna, börjas i Dresden den 45 December. Hr von Ladenberg begärde nu och fick afsked cch Hessen utrymdes i trots af den undantågande och af Bäjrarna hånade provisoriska härens blygsel och raseri, i trots af hela Preussens sjudande harm och utan en fråga till de samlade kamrarne, utan afseende på de ras förebråelser och hot. Tilläfventyrs har ni läst dessa häftiga förebråelser, åtminstone friberre vor Vinckes tal och det långa syndaregister, som han deri förehöll ministrarmne. Bort med dessa rådgifvare! så lydde slutorden i samtliga talena från oppositionen, till hvilken alla dennas nuancer och äfven den moderata reaktionen häri slö to sig. Det var ej underkastadt tvifvel att den föreslagna misstroendeadressen skulle vunnit en fruktansvärd majoritet; men hr v. Manteuffel förekom den: samma dag som rådplägningen bärom skulle börja — den 4:2 — biet riksdagen uppskjuten på en månad, eller till den 3 Januari nästa år. Sådant är nu tillståndet här. Oroligheer bafva icke förmärkts och komma ej heller att uppstå. Djup nedslagenhet och ängslan för framtiden råda här öfverallt; längesedan hafva vi upphört att hoppas någonting, och att br von Manteuffel alltigenom handlat fullkomligen följdriktigt, kan ingen neka. Frågan var om hans fall och om en minister, sammansatt ur de särskilda oppositionsfaktionerna; men detta skulle hafva bragt förvirringen till sin höjd och ofelbart medfört Preussens förderf. Genom en sådan minister hade kriget varit afgjord sak; men hvar voro männen och krafterna att föra det? Ni torde sannolikt ej 2nse mig för någon loftalare af hr v. Mantevffel, men erkänna måste jag alt jag heldre ser denne minister och hans politik, än de vanmäk: tiga, ytliga och karakterslösa konstitutionelles, som hvarken förmår hänföra eller försona och likt mögel klibbir fast vid den i sjelfva brodden murkna unionsideen. Emellertid kommer det snart att visa sig i hvad mån lagen från O:mätz kan bjelpa br von Man ateuffel, och om han icke, i trots deraf, snart får gå i spåren efter de be;ge andra martyreraa för Preussens ära och sjelfständighet, hrr Radowiz och Ladenberg. Det är ett grymt hån af det sällsamma ödets nycker att just de män, som hittills räknats för rezktionens ljus, skola sluta med förvärfvandet afrihetens martyrkrona; men deri är också ett oevikligt tecken på den låga temperatur, dit frihetskänslan kär redan hunnit nedgå. Hr von Manteuffel har 1 Olmätz icke löst någon politisk knut, icke vunnit något diplomatiskt byte; allt hvad som återstår att lösa bar han kastat på konferenserna i Dresden. Möjligen hafva de rätt, hvilka förespå att likasom Radowitz nödgades vika för besluten i Warschau och Ladenberg för löftena i Olmätz, likaså kommer hr von liantenffel att balka öfverända på konferenserna i Dresden. Att de offer, som Ryssland och Österrike kräfva af Preussen, på långt när icke tagit slut ännu; att deras famn icke skall på nytt öppna sig för den gamla förbundsbrodern, innan allt, som kan påminna om 1848, blifvit undanröjdt, ir innan 1 absolutisnens heliga a. 3 däödsagnAnioen tam villa arfara hvilka LkLäne