Aftonbladet – 12 december 1850, sida 2

IERVURFGMLIAM vYIH AVEL, JUVUILSLalldHUT VV II LICANL Fredrik Carl, prins af Nederländerna. En afhandling, som bär namnet: Ur natu ens rikenn, tan ur vissa synpunkter kallas det innehållsrikaste stycket. Här meddelas bland annat åtskilliga djurs egenskap att spå väder, upplysta genom Quatremere Dujonvels iakttagelser i detta intressanta ämne. HEitstort antal träsnitt medfölja. Brefvet från en vandrande ariist skildrar Lappländska scener (jemte ett brudpar) på eit genom sin åskådlighet förtjenstfullt sätt. Mot slutet får läsaren äfven en artikel, som berör brödrariket, nemligen Norges konstnärer och koustnärslif förf. ef Sohlmar, och beledsagad med en lithografi öfver Kongl. Slottet i Christiania. Koleran. — Enligt rapport från konungens befallningshafvande 1 Carlstad, af den 10 dennes, har sedan den 27 Nov. ej något kolerafall ypp:ts inom länet. Rapport om kolerasjukdomen inom Eifsborgs län, d. 9 Dec. 1850. : opue32reA0 opeuynfsur opeuYsLYlIL oP0C opue33sres dj Wenersborgs stad: Från :ocH möd d. 6 fill och med den 9 d:s kl. 8 fm. 4. — 4. Frendeforss pastorat: Från o. m. den 6 t. o. med den 8 December . . . 92. 5 2 41 2 Från farsotens början. . . — 47. 5 40. 2 Timmelheds cch Dalums socknar: Från den 30 Nov. till och rel den 7 dennes . . — 9. 3 4. 2 Möne socken: Sedan den 29 Nov. ÅL LL — — 2 Enligt landshöfdingeembetets kungörelse af den 9 denres hade sista dädsfollet i Wenersborgs stad timat den 23, å Trollhättan och i Gerhems socken den 45, i Wassända pastorat den 48, i Skepplanda pastorat den 49 och i Åmåls stad den 47 November, atan ätt någon å dessa ställen är uader behandling för kolera. Då sålunda mer än 16 dygn nu förflutit efter sista dödsfsllet å alla dessa orter, förklaras desamma af konungens befellniogshafvande för friska. — Deremot her sjukdomen nu sedasst yppats, mid sporadisk karakter, i Möne sockea af Åhs härad, samt Dålums och Timmelheds socknar af R:dvägs härad. — Ealigt ropport från pastorsembetet i Wiånga försaraling af Skaraborgs län, hade från den ä till den 7 dennes 46 insjuknat, ö aflidit, 5 tillfrisknat och 6 voro qvarliggande. RÄTTEGÅNGSocK FOLISSAKER. I tisdagens Aftonblad inflöt af förbiseende blott början af berättelsen om förhandlingen i måndags iaför rådstufvurätten i det ofta omtalade målet mellan f. d. polisuppsyningsmannen Spångberg och br C. Lorentz junior, och för sammanhangets skull är nödvändigt att upprepa den. Som vid förbandlingen ett par af Spångberg åberopade vittnen uppträdde med berättelser, hvilka stå i strid både med Spingbergs egna uppgifter och Lorentz samt flera andra vittnens utsago, så torde vara i sin ordning att före berättelsen om mändagens förhandling framlägga en rekapitulation af åtskilligt. som i målet förekommit. Spångberg har uppgifvit, att han tvenne rättegångsdagar i målet mot flickan Thunström, som var häktad och tilltalad för stöld af en hundrabankossdel, blifvit öfverfallen och slagen, då han lemnade domstolen. Ena gången skulle det ha skett midt i trappar, som leder ner till rådstufvugården, och Loreatz skulle bafva varit den, som utöfvat våldet. Om den saken har ett vittne berättat att Lorentz verkligen med sin käpp tilldelat F. ett slag på ryggen. Lorentz har sjel! sagt att Spångberg, i det han gick förbi Lorentz, putsade sin räsa på det sätt att orenligheten kom i ansigtet på Lorentz, hvarföre denze vändt sig till Spångberg och petat till bonom på benet med sin käpp samt utropat: Vet ni icke but karl? Skall ni icke se opp? Denna Lorentz uppgift bestyrktes af ett af honom åberopadt vittne. — Den andra gången S. blifvit slagen var den 47 Sept. Derom har S. berättat, att då han utgick från förstugan på trappan, blef han vid dörren slagen i hufvudet af någon bland det efterföljande folket, så att mössan föll af, hvarefter ban begaf sig utför trappan, rådstugården och Riddarhustorget. Spångbergs bror hade sedan återgifvit honom hans mössa. För utöfvandet af detta våld har S. förklarat sig icke kunna argifva L., men väl för aut hsfya uppretat och eggat folket dertill. Till all delaktighet i detta våld har Lorentz helt och hållet nekat och uppgifvit, att han. då vildet uöfvades, ännu var qvar i domsalen. Tvenne vittnen, slagtaren Pettersson och potsrien Lundeqvist, hafva derom berättat, att de vid til!fal!et närvarande i rättens förstuga åsett uppträdet; att de sedan Spår gberg redan blifvit slagen sett Lorentz utkomma från domstolen; då de för honom berättat förleppet, bada han genast sagt: det var vål att herrarne kuana vitlina att jag nu först kom ut cch icke var nörvarande, ty eljest hade kan kunnat skylla mig derför; han har gjort det en gång förr. Då målet förekom i förrgår, voro Spångberg, Loren z och en f. d. polisbatjent Nolson tillstädes, hvarjemte stadsfiskalen, v. häradshöfding Uddenberg, som allmän åklagare var vid domstolen närvarande. Till att börja med upptoas en läng tid af Lorentz många orediga framställningar för att jäfva Nelson som vittne. Oråförandena hade mer än vanligt beär att få Lorentz att bestämma grunden derför, iutligen lyckades det hr Weser att ur Lorentz Je prat sammanfatta, att Loreniz angåfve och rbevisa Nelson att hafva varit anförare för och uppeggat den folkmassa, som slagit Spångberg. r Uddenberg förklarade sig med anledning häraf föra talan mot Nelson, hvarefter denne fick stiga öfver till de anklagades sida om dombordet. Doreficr företogs frågan om viitnesförhören. Spångberg bade åberopat tvenne stsåssoldater; af dem var den ena den för stadssoldaten Falkerts död tilltalade Falk, förut korporal, men nu för tjenstefel ecraderad. Mot denne framställde Lorenz en mängd et ; äpke? o orediga läfsenmärkvingar utgåendo derpå, att Falk skulle bysa hat till Lorentz för dennes verksamhet i Folkets Rö:t, ren jaäfssanmärkningen underkändes, ensom Lorenz trkande, att båda stadssoldaterna kulle hänvisas till presterskapet för att erhålla undervisning om edens vigt och väde, afslogs. sik berättade, att han en deg i början af Seper stått vid stadsvektens gevärsståndare i säilap med den andra till vittne åberopade stadssolen. De hade då båda sett Spångberg midt itrapan blifva af Lorentz slagen mcd en köpp i hufvudet, så att mössan föll af, hvarvid Spångberg hade togit till flykten. Nägon I folkhopen hade dervid tillropat Spångberg, om han icke skulle ta sin mössa med sig, och hade han derpå svarat: låt dem beSU RA Ar al RT RR