Aftonbladet – 11 december 1850, sida 2

SAS —R Jag afhörde honom tigande och drömde mig iiibaka ide dågar om hvilka han talade, i ett idehvarf, då kärleken var en kultus och man på vördnadsullt afstånd tillbad fruntimren som gudinr.or. Jag frågade mig sjelf, om detta var den kärlek, som jag sökte? Se villier blickade med sina stora glödande ögon så iönerligt in ati mina, som om han ville läsa i det profunJagte djupet af min själ. Jag kände ingenting för honom, mitt bjerta var kallt och lugnt, nen jag bäfvade för hans fascinerande blickar, hans glöd dominerade mig. Jag ville stiga upp, men han tilit det ej. Med starka armar omfattade han mitt lif: D.ogera, madonnal! utropade han, icke denna kalla bjertlösa blick, som kringirrar utan mål; på mig, Diogenal äst dina blickar, se mig vid dina fötter, känn, buru mina armar omsluta dig, fasthålla dig för att rycka dig från din kalla, beräknande gemål, föra d:g från norden, d:r endast snö och is lägra sig omkring dig! — Diogen2, min engell Följ mig till mitt sköna Provence, ty du måste följa mig, du miste bli mia; jag lemnar dig ej, på milt ord jag lemnar dig ej! Meny Diogena, du har intet bjertalv Han tryckte mig intill sig; jag svindlade, mina sinnen hotade öfvergifva mig. Jag lutade mitt hufvud mot hans bröst, och visste ej om jag drömde eller var vaken, om Jag var lycklig eller miserabel. Jag hörde egentligen ingenting, och nästan sanslös tålde jag hanskyssar cch eder. so er Då jag hemtat mig, föll min första blick på furst Callenberg, som hade stannat på något sfstånd. Med den impassibilite, som-var honom egen, böll han min sjal och min gröna solfjäder, och låtsade på skämt skydda sig för solen dermed, för att ej genom sin oundvikliga närvaro vara mig å charge. (Forts. följer.)