Aftonbladet – 11 december 1850, sida 2

Servillier, fåfäng som ala fransoser, anså8 detta som ett tecken till svartsjuka, kände si8 smickrad deraf och fördubblade sina attentio ner mot mig. Mig försatte detta min gemål: uppförande i en sällsam position. Om jag ej ville taga den löjligbeten öfver mig att anses tyranniserad af en svartsjuk man, så återstod mig endast att fritt i allas åsyn emottaga mänaernas hyllning. Jag tvekade i valet bland mina adoratörer; ty a:la tre voro mig obeskrifligen likgihiga. Då afgjorde ett ögonblick, en händelse mitt val. Bonavenotura hade efter några dagar, då han saknade sina såkallade alivarssmma occupationer, och jag omöjligen kunde vara i lynne an ancouragera hans attachement för min person, börjat känna en odräglig ledsnad. Så ofta jag såg på honom, satt han der misslynt, och flera gånger hade jag sett honom gäspa, hvilket sjorde honom objelpligt insupportabel. Jag 2jorde alldeles intet afseende på honom, och det var mig ett soulagement, då jag märkte att ban började sysselsätta sig med en obetydlig, simpel fröken von Elsleben, en kusin till furs:en, som nyss ankommit med sin far, en preussisk godsegare. Hon var en helt vanlig qvinlig varelse, ett oskyldigt barn, som för mig fick en viss löjlighet, emedan hennes far alltid kallade henne :rin stumpa,. Egentligen hette bon Aurora efter sin aftidna moder; men äfven denna hade fadren kallat sin stump2, och af pietet öfverflyttade han benämningen äfven på dottren. Man hade Aurora till ära föranstaltat en dejeun på det gamla slottet. Man red dit dels på åsnor, dels på hästar. Min gemål föreställde Auroras cavalier och omhuldade henne på det uppmärksammaste, under det att hennes far vupphörligt ropade till honom: Åkta min tumpa, bästa grefve, att hon inte faller af