Aftonbladet – 11 december 1850, sida 1

till Baden-Baden, samt snart blifvit medelpunkten för hela saisonens beau monde. Min man återfann flera af sina resvänner j Baden, hvilka alla voro mycket nyfikna på min bekantskap. Redan första aftonen presenterade ban för mig tre unga män: furst Callenberg, en vicomte Servillier och en lord Ermanby, med hvilka vi aftalade utflygter för de följande dagarne. Dessa tre personer voro af högt divergerande karakterer. Furst Callenberg, son af en furst Gotthard von Callenberg och den ädla Cornelia, enka efter grefve Sambech, hade ärft sin faders underbart impassibla temperament. I heia år hade furst Gottbard med en instinktiv aldrig encouragerad trohet slutit sig till grefvinnan Camelia, bade följt henne under en konstant tystnad, legat balfslumrande i en fåtölj framför benne. Detta fortfor så länge grefve Sambach lefde. Då ban i hela sin lefnad aldrig egt en sann känsla för något, aldrig haft någon bestämd vilja, och likväl med en magnetisk attraktion i åratal följt grefvinnam som kennes skugga, så presumerade hon, att detta måste vara kärlek. Hon gifte sig med fursten efter sin gemåls död och sedan hon förskjutit sin älskare, den borgerliga Lenor Brand. Jag kände händelsevis denna historia och dess invecklingar, och var genom de båda för äldrarnes nobla bjertlöshet prevenerad till den unga furstens fördel. Äfven motsvarade han fullkomligt den ädla bild jag gjort mig af ho nom. Heia timmar kunde han stå orörlig och fGxera mig, utan att yttra ett ord, eller genom ett tecken förråda att ban hörde milt tal. Men då jag reste mig, uppsteg äfven han, ban bar min sjal ceh min ombrelle, ban var min stallmästare då jag ville rida, hemtade min kappa då det blef kyligt, och alla de tjenster som ett vanligt fruntimmer låter