Aftonbladet – 11 december 1850, sida 1

sjönk framför mig. Hvad du är skön, min Diogenal, sade han; hvad du är skön! upprepade han och kysste mina händer. Jag tillät det stillatigande. Bonaventura tog plats på divanen och sade: Akta dina fötter, att jag ej trycker dem, de miste vara trötta, min Diogena! Du har i dag gått miraculöst mycket, och jag sjelf finner mig fatiguerad. Jag makade mig tigande åt väggen, för att lemna honom plats; då utbrast han: Men, Diogena! Hvarföre svarar du mig ej, min engel! Hvarföre får jag ej höra den ljulva tonen af din röst?, Det var en tid, då det var dig nog att blott se mig; en tid, då du fruktade att förgås, om jag förhöjde din lycka med min stämmas tjusningskraft. Ja, det var dål sade han skämtande; nu är jag redan van vid tjusningen af din skönhet; den har blifvit min egendom, och du kan unna mig de ljufva orden från dina läppar, utan fruktan att jag skall dö af salighet, ehuru säll du än gör mig. Just deri består ju vanans behag, min Diogenaln Jag ber dig, Bonaventural Förskona mit öra för sådana ord, förnedra roig ej genomssådant tal, Liksom ej det sköna evigt skulle: förblifva nytt, evigt förtjusande; liksom ej sol, måne och stjernor och hela naturen evigt skulle ingifva oss samma sensationer! Solen, månen och sijernorna kunna det väl, men kanhända just derföre, att de ej kunna hinnas af oss, att de, oaktadt vår längtan, aldrig nedstiga till oss. Skulle de göra det och: tillhöra oss såsom en älskad maka, så skulle: alven egandet af de himmelska stjernorna blifva: oss en ljuf, om ock oumbärlig vanan, menade: DBonaventura, och ville med hjertlighet sluta mig i sina apmar.