Aftonbladet – 11 december 1850, sida 1

nygifta. Jag hade tagit Rosalinda med mig, emedan hon genom sina fordna liaisoner med männer af stora verlden, hade tillegnat sig ett visst elegant sätt att uttrycka sig, som gjorde henne drägligare än endra vanliga kammarjungfrur. Dessutom egde hon från sin lindansarcarrier en betydande toilettvana, var tillika slug och med orubblig trohet mig tillgifven, somt var verkligen i besittning af en utmärkt kammarjungfrus alla qvaliteter. i Om morgnarne gingo min man och jag till brunnen, der vi träffade våra vänner; sedan plägade Bonaventura besöka läskabinettet, för att genombläddra tidningarne, då lord Ermanby och vicomten vanligtvis slöto sig till bonom. Endast fursten utmärkte sig såsom en äkta tysk cavalier genom att ej det minsta bekymra sig om verldens gång. Verlden, dagens händelser, politik och litteratur intresserade honom icke; bans gods förvaltades af en intendent, hans revenu tillsändes honom, han lefde ett helt och hållet sysslolöst och förnämt lif. Denna phenomenalt aristokratiska natur började småningom sysselsätta mig. En afton kl, 12 hemkommo vi från en promenad. . Våra vänner hade lemnat oss, jag var för första gången på länge ensam med min gemil, och jag lät servera theet i min lilla boudoir. Det var ett litet lugnt, comfortabelt rum. Gröna vinrankor slingrade sig upp till de öppnade fönstren och nedföllo på den gröna sammetsdivanen, hvarpå jag hvilade. Jag hade påtagit ett hvitt negligg samt små ljusblå sidentofflor, och liknade der jag låg, en mnattviol, som medvetslöst blommar i huld skönhet, belyst af månens strålar. En matt astrallampa spridde ett mildt sken, och under den silfverklara thevasen gnistrade den lilla blekröda flamman, i hvilken jag drömmande blickade, då Bonaventura inträdde. Han betraktade mig med hänförelse och ned