Aftonbladet – 10 december 1850, sida 2

ker, ävensom uti Svenskt Pantheon många goda biogrefier. RÄTTEGÄÅNGSocH POLISSAKER. Rådstufvurättens 4:de afdelning, d nsamma som handlagt tryckfrihetsmålet mellan grosshandlanden Philipsson och notarien F. Sjöberg, deri den sistnämnde blifvit förklarad för ansvarig utgifvare af Folkets Röst,, afkunnade i dag utslag i målet emelan .stadsfiskalen de Berg, samt notarien Sjöberg, boktryckaren Wall och skrädderiarbetaren Nygren, den sistnämnde såsom den der uttagit tillståndsbret å tidningen Ån en gång Folkets Röst, i anledning deraf att ett nummer af nämnde tidning utkömmit ostämpladt. Utan afseende derå att hr Sjöberg förklarat att han såsom förläggare varit orsaken till den åtalade underlåtenheten och derföre ville ikläda sig ansvaret, förklarade rådstufvurättens 4:de afdelning, att ingen annan än den, som hade tillståndsbrefvet, kunde dömas till ansvar och fällde Nygren att böta 50 rdr samt att ersätta statsverket den genom underlåtenheten förorsakade förlust med 9 rdr 4 sk. 6 rst. och dömdes hr Sjöberg att för försutet vite böta 40 rdr allt bko. — Uti det vid rådstufvurättens 5:e afdeln. anbängiga målet emellan poliskonstapeln Julin och porterförsäljaren Brunström blefvo vittnena i går konfronterade med hvarandra, hvarjsmte extra konstapeln Boström, som förut af sjukdom varit hindrad från inställelse, hördes på ed och berättade, att han ifrågavarande natt (mellan den 7 och 8 September) i sällskap med konstapeln Österberg kommit till Stortorget, då dörren till portermagasinet redan var öppnad och Julin och Brunström stodo midt emot hvarandra i dörröppningen, dervid Brunström kallat Julin och dem han hade med sig för polishundar,. Österberg, som förut hörts, utan att då omtala att något så beskaffadt oqvädinsord förekommit, instämde nu genast med Boström och påstod, att Brunström yttrat både polishundar och polislymlar,. I öfrigt vidhöllo Österberg samt konstaplarne Törnström och Pettersson sine förut afgifoe berättelser derom, att Brunström skulle både skuffat och sparkat Ju!in, hvilken dervid yttrat: sparka mig icke. De af svaranden åberopade och förut afhörde vittnena, bokbindaren Fischer, borstbindaren Lundgren och handlanden Petrå, förklarade åter, att de icke sett Brunström med händer eller fötter förfördela Jalln, liksom de icke heller hört denne yttra ringaste tecken att han blilvit misshandlad, hvarjemte Fischer, som haft ögonen noga fästade på uppträdet, tog på sin ed att Brunström icke skuffat Julin, om han ock, utan att vittnet märkt det, kunnat tilldela honom någon spark. Utslag skulle afkunnas den 46 dennes. — Ea skeppare, Sjöberg från Muskön, hade anmält, att en f. d. stadsbåtsman vid namn Fastån utbjudit till honom en amkartross, som var stulen från en annan skeppare, Åman från Waxholm, hvarföre Sjöberg anhållit densamma, Vid härom i deg hållet förhör berättade Sjöberg, att då han sistlidne lördag varit sysselsatt att ut bogsera sitt fartyg från Nybrohamnen, hade en mansperson tillropat Sjöberg från stranden att han hade ett ur att sälja, och då S. bärpå svarat att han j ville köpa något sådant, hade karlen, som nämnt S. i namn, sagt sig hafva något angeläget att meddela hönom, hvarföre S. tillsagt sin medföljande son, Carl, att ro med jollen i land och afhemta karen. Kommen ombord, uppgaf karlen sig heta Fastån och vara stadsbåtsman, samt frågade 8. om han tj ville köpa en dragg, oca då S. härpå svarat ja, hade Fasin bedt att på en stund få låna båten för att fara efter densamma; hvartill S. bifallit med vilkor att hans matros, stadsbåtsmannen August Örn, finge medfölja, Begge hade derpå oflägsnat sig i jollen; men ankompne ut på viken till skepparen mans storbåt, hade F. först försökt att upptaga den dragg hvarmed Å:s storbåt var fästad, och då detta icke lyckats, afskurit omkring 10 famnar af trossen, med hvilken han sedan återvåndt och utbjudit densamma till S. Fastn hade ännu ej blifvit anträffad, men Sjöbergs matros, Örn, som varit Fasten följaktig, hördes och förklarade, att han ej förmått hindra Fastn från företaget, ehuru han fö sökt det, Äfven sade han, att skepparen Sjögren och Fastån en stund iviskande samtalat med hvarandra innan Fasten erhållit jollenp. Då skepparen Åman sistl. gårdag afeglat, uppsköts målet till nästa thorsdag, och Örn hälles emellertid häktad. — Sistl. söndagsafion kl. 44 observerades af ett var poliskonstaplar, att en åkardräng satt halfsofrande, i rusigt tillstånd, på kuskbocken af sitt åklon, i hörnet af Bryggargränden och Drottninggatan, amt var på väg att falla i gatan. Af denna anedning medtogs han till polisvaktkontoret, der ban ippgaf sig heta Petter Wallmodin och vara i tjens 108 åkareenkan Åhlström, boende vid den s.k. Racarbommen, samt fick qvarstanna öfver natten för tt afsofva ruset. Wallmodin, i går uppkallad ipoiskammaren, bötfälldes för fylleri till 3 rdr 16 sk. janko. — Skorstensfejaren Denkert hade sistl. gårdag be ärt kallelse på tvenne arbetskarlar, hvilka 2:ne gåner begagnat sig af det industriknepet att affordra )enkert penningar, såsom ersättning derför att de, nligt uppgift, skolat släckt uppkommen skorstenseid, örsta gången för omkring 8 dagar sedan hos sko nakaren Lindström uti Grefmagnigrand, och andra ången sistl. thorsdag uti huset 46 vid Styrmansatan. Då Denkert, som icke afhö t någon skortenseld, vägrat att gifva dem penningar, hade de otat att angifva saken i poliskammaren. Sedernera hade Denkert fått upplysning derom, att in en skorstenseld existerat på någotdera af de avgifna tällena. Häröfver hörde, uppgåfvo begge karlarne ortfarande att de dämpat 2;ne skorstenseldar, och enade att de borde hafva ersättning derför. En idan fingo de också, men bestående u i en al var