Aftonbladet – 9 december 1850, sida 1

Bonaven:ura var otröstlig öfver min tystnad; men hvad rörde det mig i min afslutenbet? Jag kände ati hsn e var den man, hvarefter jag längtat, hen var ej den rät:e, ej mitt andra jag. Han var ctt väsende, som ödet flarcerar i min väg, för att förorsaka nig lidanden. Jag 10g detta fatslistiskt och med stoit resignation, obekymrad öfver om äfven Bonaventura led. Han var erdast en biperson i detta ödets virrvarr, hvars medelpunkt alltid är en qvinnas, sådena de finnas i vir ätt. Hon är dea axel, kriog hvisken hela den öfriga verlden utan vilja och anspråk måste vända sig. Ciefve HMerio, som genom sin higamelska grefvinna Foustina och genom min mor, den underbara Sibylla, blifvit van vid de eapriösa allurerna hos firuntimren i vår familj, tll Bonaventure: åt henne vara min , och stör hecne j Hennes ande har nu å :;a misacilösa allurer, och den som gär en Diogena tfll maka, måste i tid vänja sig dervid. Mon måste älska henne, ty domptera henze han mean ej.n ec xEller cck måste man vara älskvärd och förtjena ett älskas af hennex, utropade jag med en präktig impertinens och ilade till mia sängkammare, der jag utbrast i bittra tårar. Förundrade hade båda grefvarge blickat efter mig. Andra morgonen var j g fröt! och nedstämda al den genomgråtlna natten, ceh detta gjorde mig skenbart mildare. Jag promcner: de med Bonaventures; bans körleksfulla crd, hans jbilantropiska ideer, hvilka geromglödde hela hans visende, afhörde jag med :amma lugn, hvarmed en dödssiuk, som khänpner sitt tillstånd cch resignerat på lifvet, sflör en vin. trösteord. Hans kärleksord fann jag kolla, hans mensklighetsprinciper, hi:ns ideer om likheten i menskliga rättigheter förekomino 1