Aftonbladet – 9 december 1850, sida 1

— och jag satt vid bars sida, och detta platta prat blandade sig uti min första saliga körleksdröm, för att på ett våldsarat smärtande sätt väcka mig derutur. Hvad frågade jag efter mina underhafvande, deras elände eller lycka? Hvad bade min präktiga aristokratiska egoism att skaffa med dessa oeleganta horder? Huru kunde de våga att med åsynen af sina bleka afmagrade gestalter incommodera en ung grefve, en Bonaventura, som älskade en Diogena, med hvilken en Diogena för få timmar sedan förlofvat sig! Det första försöket att tala skulle bafva tvungit mig till ett skrik, och för att evitera detta, började jag äta med en krampabtig vehbemens. Bonaventura skulla ieke se mina döje qval, jag vilie ej låta honom märka min förferliga alteration; jag unnade honom ej att se min smärta öfver hans höjd. Men ännu stod jg icke vid målet för mina deceptioner. Med fisa märkte jag att ssupern siakade mig Jag kände stledes att jag ej älskade Bonaventura, tt jag ej kunde, aldrig skulle :de, den höjer menniskan öfver så låga beden eminciperar henne från allt jordiskt, vidt det ej bar afseende på det älskade el — och vi souperade håda, och vi fia 028, och jag hade trott mig älska enna menniska! Grefve Mario och Bonaventura märkte det changement, som föregått hos mig, och med all den hjertliga soin, hvaraf naturer som Bovaventura äro capabla, besvor ban mig att yppa orsaken till min förstämdhet. Jag teg ståndaktist. Då jog ej kunde vara lycklig geOm borom, ville jeg åtminstone bifva så olyck!ig som möjligt, ty min immnerca själ sträfvade instinetivt efter det immensa och ville geromlöpa alla själstillstindens radier. Sålunda fallade jag heroiskt mitt beslut att börja med smärten, i stället för med lyckan.