Aftonbladet – 7 december 1850, sida 2

öppnade schskter stråla mot mina blickar som fiammande guld, som blixtrande briljanter oct blodröda rubiner, och likasom genom en ögon blicklig uppenbarelse afbhöljdes kärlekens djup: mysterium för min blick: Jag uppslog de väl taliga ögonen och sade, i det jog med impo nerande stolthet ömsom betraktade de båd: grefvarne: Hvad kärleken är, det vet jag fe nom mitt hbjertas tro lika säkert, som en chri sten genom sin tro vet hvad den eviga saligbeten är: Kärleken är enheten af tvenne personer; jag upphör att vara till, för att å!er blifva til i och genom en annan. Det är en regeneration i den älskade, hvars hela väsende derföre blir mitt, mitt eget helt och hållet. En menniska förmår ej genomtränga lifvets hemligbet; men tvenne, förenade genom en kärlek, förmå det. De sväfva med lärkan mo: solen, de lyssna i den pbantastiska natur til jordens tysta pulsslag, de beberrska känslorna: skala med en möktig trollstaf, så att alla ac torder i det menskliga väsendet sammenfog: sig på deras bud till en sann spherernas h rt mon:, hvars eviga text är ordet xKärlekl — Ab! kärlkklo utropade jag och sjönk dödsblet i en fsuteuil, som stod mig nära. Grefven och fröken Dornefeld skyndade at bistå mig, men bastigare än håda kade Bana: vEn!ura störtat till mina fötter och utropad: med extas, idet ban tryckte mina Länder meljan sin2: O Diogena, dö ej! dö ej, roitt ideal innan du upplyftat rig till din bimmel, ful af salig kärlek, der jag efier detta ögonblick för alltid måste bo med dig, cm j2g ej skal nedstörta i förtvillans tartarus!, Jag sprang upp, JE sträckte rina armar med enthusiasm mot himlen och sade: OQO! detta är klangen af den stämma till hvilken mit öra lyssnade, så länge det förmådde uppfatta något Jjua! Det är den, det är kens stäm: ma, stämman par excell:xc:!n