Aftonbladet – 7 december 1850, sida 1

följa mig, och hörde den äldre fråga om detta var vägen till slottet. Knappt var vagnen borta, förrän jag med feberaktig häftighet sprang ur vattnet, kastade på mig kläderna, besteg min häst och i sträckt galopp ilade till slottet. Då jag anlände dit, suttio redan de främmande på terrassen utanför trädgårdssalen. Jag ville gå dit för att välkomna dem i mitt hus, då Dorrefeld kom emot mig. O, min Diogena! sade kon, huru glöder ditt bulda anlete, buru blixtra dina ögon! Annu skakas ditt inre utaf minnet af vår tvist, och likväl önskade jag se dig lugn och mild, ty ett oväntadt, äradt besök hav blifvit oss beskärdt. Grefve Mario och hans son Bonaventura hafva anländt kit och längta att se dig, min engel! Så låtom oss gå till demp, ropade jag och flög med en fågels lättbet uppför trappan till terrassen. Förgäfves påimitrte Dornefeld mig om ocordningen i min icilelt, jag gafingen akt derpå. Jag hade hört att grefve Mario, trött på reslilvet, hade köpt ett gods i vårt grannskap, sedan hans gemål, den snillrika grefnan Feustina, ingå:t i klostret Vive sepolien, ;r att pbedja, oupphörligt bedjan, och derigenom stilla sin inre lö ngran. Hon ver en äldre kusin till min mor, och den unge Bonaventura således min kusin å la mode de Bretagne. Jag hade aldrig sett någon al mina anörvandter, hade uppväxt uisn någon bargdomsvän; ej underkg edes, att mn varm längtan drog mig till sände jag skådade. Med miit väsendes b ia behögfulla elan gick jag emot dem, och riekte först Mario, och sedan Bonaventura min band. Grefve Mario synte: rörd sl min anblick. Han förde handen öfver tanna och ögon, och