Snart kände jag vapnen af alla möjliga :d tiga ätter, ända till Asiens braminer och mandariner. Ofverallt förstod min lärarinna att gifva mig fullständig upplysning och sinnrik tydning; endast då jag frågade henne hvad den besynnerliga lyktan och den mysteriösa devisen i vårt eget vapen betydde, slöt hon mig med en svårmodig air i sin famn och sade: O, mia Diogena, forska ej! det ges hemiigheter, hvilka Gud i sin höga mildbet vill cachera för menniskans blickar. Tro att denna är en sådan, och måtte Gud ej tillåta att den till din skada sjelfmant afslöjar sig för dig! Denna hemlighet b!ef mig slutligen en verklig tortur. Min själ fann ej mera något lugn. Det var min sextonde födelsedag, då jag å nyo bad Dornefeld meddela mig hemligheten a! vårt vapen. Men vare sig att jag med mera vehemens än vanligt fordrade det, eller att bon villa imponera på mig genom en bes:ämdbet som låg utom hennes naturell, hon vägrade med en hårdhet, som retade mig till det yttersta. Jag stormade ut, kastade mig på hästen och jagad2 genom skog och dal, som gällde det en Fox-hunting. Jag hade befallt Margare:ha Feller, som i min tjenst lärt sig rida, ett följa med och medtaga min simdrögt. Det var redan afton, då jag, glödande efter detta uppträde och den häftiga ridten, anlände till sjön. Jag afkastade mina ridkläder, påtog min simdrägt och störtade mig i det limpida elementet, som kärleksfullt omslöt mig, såsora en mor trycker silt barn intill sig, mjukt, men likväl fast och omhöljande. En magisk aftonroduad låg utbredd öfver den vårgröni jorden. Hvart man skådade, föllo rosenfärgade Jjusstrimmor mellan de gröna löfven, glittrade gyllene atomer uti luften. Hela min känsia upplöste sig i en idealisk naturnjutsing, min själ hade ett underbart epanchement mot skaparen, majestätiska jubelbymner uppstego ur mitt