qvinnans uppfostran, och bad Gud om vishet att finna den rätta boken, den trollformel som kunde domptera en sådan karakter sm min. När jag di såg henne framför mig med spår af tårsr och kärleksfull oro i sina vinliga, friska ögon, då försvann det vilda elementet hos mig. Upplöst i tårar, uppfylid af de bästa r.solutioner, knäföll j:g för henne. Jag lofvade att aldrig mara genom min bortovaro oroa henne, jag bedyrade att adrig mera öfverlemna mig åt tapissenparoxysmen, jag ville abandornera det vilda wvistandet, det vehementa simmandet och alla mina häftiga allurer. Jag had henne förena sina böner med mina, på det att Gud måtte gifva mig kraft att bålla mina föresatser, och insomnade slutligen i hennes armar, för att drfömma om unga grefvar, som från de höga toppirne af våra urgamla ekar, e ler ur det mörkblå djupet af våra klara sjösr tned sica fina aristokratiska händer till7ickad3 mig tärleksfulla belsningar. Si försvunno i vår landiliga ensamhet dagar, månader och år. En hel corps af qvinliga lärarinnor hade småningom installerats på vårt gods, de vetenskapliga föredragen hade 1agil sin början cch mitt vetan.e gjort de ra pidaste fram teg. Jag talade alla lefvande och döda språk, jag kände bisto:in och geografien som exa professor, tjorde de vackraste verser och sjöng, ritade och dans:d2 som en engek Ken alit detta tillfredsställde mig ej; redan i sin barndom var min själ blaserad, och emedan ärandet mindre var eit arbete än ett uidsfösdrif för mig, så längtade jag efter mere, oc3 allid efter nytt. Slutligen, sedan jag bhf sit co:firmer.d och hade fylit mist femtonde år, föl det mig in ait studera heraldik. Den scda Dornefeid, som sjeif var mycket bevandrad i denna vetenskap, åtog sig att undervisa mig deri. f