Aftonbladet – 6 december 1850, sida 2

medvetna flit, en oemotståndlig charme, en vekhet, en värma och lätthet, som någon annan aldrig kunde uppnå. Biommorna på mitt apisseri bade en färgprakt; man kunde rästan äga ett doft, som för sympatbetiskt beslägtade vaturer nästan bade något berusande. För min omgifning var detta fenomen ea gåta; jag sjelf ärde framdeles blott alltför väl förstå det. Det ;r lika mycket hvartåt en själ, så immens som nin, riktar sig; det fluidum, som utströmmar lerifrån, verkar öfverallt förtrollande, och detta ir den olycksaliga magnetism, som drager mänvernas hjertan till oss; som utan vårafsigt unterkufvar dm, till vår egen penitens;.vi måste krossa andras bjertan, emedan vi sjelfva ej ga några. Hade jag lyckligt öfverstått min tapisseriparoxysm, så nedsjönk jag trött, och tröstlös stod då dem goda Dornefe!d vid min sida, ty hon visste i sin englamildhet intet råd med en så impetuös natur som min. Då kom Rosalinda såsom min goda engel.. Hon hade berättelser, som på helt annat vis förde mig från mig sjelf, in de förgätmigejkransar, som den goda Dornefeld flätade för att förströ mig. Hon berätrade mig omPari:, om Cirqua Olympique, om Franconi. Hon beskref för mig sina-kostymer ych sina triumfer, hon talade om de män som hyllat henne, om djerfva konstberidare och senimentala skalder, om ädelmodigt slösande markiser, Om snåla bankirer, ömma. officerare, gaanta diplomater och isynnerhet. om förtjasanle grefvar. Ack! grefvar voro i alla tider båle hennes och min passion. Jag tröttnade lika ilet att höra, som hon, att berätta: Deras njuka parfymerade Jockar, deras smäktande gon, deras bländande tänder och det egendomiga je ne sais quoi mti de grefliga behagan: väfvade för. min själ och uppstego som eniklar: vild ur den nedgående. solenspurpurmolny der: undra obetydliga barn endast skåda Gud med hans serapher och cberuber. : Pp (Forts. följer.)