Aftonbladet – 6 december 1850, sida 1

O—a rnnnJ— — rX ———K med hvilken trollformel han sökte väcka min moders bjerta ur dess omenskliga, men just derföre gudomliga apati; eller Fidelios tragiska, förtviflansfulia klagan: En immens, men tom själln hade förmått framkalla en gnista af sann känsla i min olyckliga rmoders titaniska natur. Då tycktes den ungdomlige grefve Wildericbs kärlek börja uppvärma henne; men vare sig af gletschernas köld, i hvilkas närhet hon lefde, eller af den förtrollning, som ständigt omger oss — min syster Benevenuta förälskade s:g i ynglingen cch min mor kände en ädel apprehension att blifva sin dotters rival. Sibylla resignerade och Benevenuta dog af sorg, emedan Wilderich ej haft någon känsla för henne. Kanhända var det ock min moders ständiga resor, på hvilka Benevenuta från barndomen hade måst åtfölja henne, och det deraf följande ombytet af klimat och lefnadssätt, som våliade min systers nervositet och tidiga död. Min moder var nära att dö af smärta och tomhet. Läkarne befarade förbeningar i hjertat, emedan alla anlag predestinerade henne för en sådan sjukdom. Eoa fann luften i Rom tryckande, hon måste ut i verlden, såsom min ädia tant Toska uttryckte sig, då den ädle Sigismund Forster blef skjuten för hennes skull. ,Ut i verlden, lika mycket hvarthän! ropade min moder till sin kurir, då hon i hotel.et Meloni vid Piazza del Popolo i Rom besteg sin resvago; och då kuriren händelsevis önskade å erse en vacker grisett uti Quartier latin i Paris, så styrde han kosan åt nordvest. Med slutna förhången, insvept i dyrbart kaschmir, med fötterna på baksätet, for min mor helt allena genom italiens piomstrande filt. Hon blickade ej ut, ty hennes själ var försjurken i en apathisk slummer. Hon talade ej et ord, hvarken med kuriren eller kammarjaogfrun, som i tjugu år Varit i hennes tjenst. Huru hade hon väl ock kunmnat tala