Aftonbladet – 6 december 1850, sida 1

fantasien, de sväfvande drömbilderna, de idea: liska själslyftningarne fly för bullret af verk: tygen, och de hungrande barnens ignobla fordringar tillåta ej föräldrarne att öfverlemns sig till bjertats och snillets poetiska allurer. Huru annorlunda är ej det öde, hvilket upp: blomstrar för oss, som aldrig arbeta, aldrig hungra, och af jordlifvet ej känna annat än salongerna och de dertill gränsande Bowlinggreens resvagnen och de eleganta hotellerna ; de fattiga, åt hvilka vi med graciös nonchalence kasta en almosa, betjeningen, den vi med förnäm impertinens ignorera, fruntimren af vårt stånd — medtäflarinnor, med hvilka vi bryta en lans — och de iemnbördiga cavaliererna slafvar under våra högadliga nycker, lekbollar för våra ombytliga hjertan! O! lifvet är skönt på höjden af denna exi stens! Som Olympens evigt leende gudar lefv: vi, och evig tacksamhet borde menskligheten: borgerliga massa egna dem, hvilka i sina ro I maner gifva den en bild af vwårt lif och för unna den att lyfta den förlåt, bakom hvilker vår aristokratiska existens, våra nobla passio ner dölja sig. Jag älskar ädelmodet i en adelsmans karakter: det tillhör honom, likasom fjäderbusker hans hjelm; och jag skattar mildheten i et qvinnohjerta, ty den tillkommer henne, lika som de blekgula handskarna hennes späda hän: der. Jag vill således, ehuru det sönderslite) mitt bjerta, upplifva minnet af min förflutn: lefnad och uppoffra mig för de borgerligas bä sta, hvilka sedan otaliga år med tillbedjande beundran följt vår ätts mirakulösa öden. Jag härstammar från en forngreki.k ätt hvars anfäder förlora sig i Deukalions tider Den förste af våra anherrar, hvars namn före kommer i vårt slägtregister, är Diogenes; lyktan, hvsrmed han sökte menniskor, lyser änn (i vårt vapen. Han efterlemnade ingen manlig