Aftonbladet – 5 december 1850, sida 2

ingen erfarit, — men dess verkan var så kraf tig, att landtrådet genast låt fråga, om mam sell Thils önskade de 600 skäpporna korn ir natura, eller efter medelpris i penningar och med iänta för tio år. Då hon föredrog dei sednare befullmäktigade hon borgmästaren, at emot behörigt qvitto och i vittens närvaro lyfta summan. Men äfven härvid betjenade sig Sofie a! ett litet fint och oskyldigt konstgrepp. Hon bad nemligen borgmästaren att som vittne kalla jägmästaren Weiher, på det a:t han, som offentligt förklarat, att hon aldrig kunde erhålla penningarne, nu ögonskenligen måtte blifva öfvertygad om motsatsen; men egentliga orsaken till denna begäran låg dock djupare, Ty huru uppsperrade icke den gamle jägmästaren ögonen, då han några dager derefter såg de blanka thalerna i hans närvaro uppräknas på bordet och psstorns Fiken, som han kallade henne — helt vårdslöst taga penningarne, — öfverlemna dem till förvar hos superintendenten i U... som var bennes gudfar, och derefter göra för jägmästaren en kall afskedsnigniag. — Det var på den tiden en högst betydlig summa, och mången fattig välboren junker skulle visst icke föraktat att erbjuda pastorns sköna Fiken sin hand. Men huru blef den gamle Weiher till mods, då han efter några veckor ifrån öfverhofjigmästaren erhöll ett bref, med den glada underrättelsen: Att bans majestät, på underdånig anhållan af prestdottern i S... den älskliga Sofie Thils, i nåder behagat låta uppföra honom, efter fyratio års berömlig tjenstebefattning som jägmästare i distriktet U... på indragningsstat, med åtnjutande af hela lönen i årlig pension och till hans efierträdare i nämnde befattning utnämnt hans son, Fritz Weiter, hvilken blifvit hos hans majestät förordad, som en i sitt fack skicklig och för öfrigt rättskaffens ung man, etc. etc. Fader och son fällde tårar af rörelse, men fattades tillika af ljupt bekymmer, buru de åter skulle kunna myta den afbrutna förbindelsen med den ädia Sofie, deras välgörarinna. Du måste först gå till henne, Fritz! sade den gamle. 3) Nej, först ni, min far, sade ynglingen;