Aftonbladet – 5 december 1850, sida 2

det var ni och icke jag, som bröt förbindelsp. Den gamle ref sig väl i håret, men fattade ändtligen mod och gick samma dagtill prestgården. Utgången af besöket kan förutses. Sedan Sofie för den gamle hållit en vederbörlig och väl förtjent föreläsning, slog hennes älskande hjerta häftigt som förut, då äfven Fritz en halftimma derefier kom med rädda steg, och blek och försagd stannade utanföre dörren. Nå, kom närmare, herr jägmästarel!, ropade hon med frambrytande tårar och låg snart 1 hans armar. Verket kröntes snart af det gladaste bröllop, om hvilket vår gamle fader Frank ännu har mycket att berätta. Efter landtrådets snart inträffade död, trädde han genast i tjenst hos den unge jägmästaren. Adrig, så slöt min glade vän sin berättelse, har jag sett ett lyckligare och förnöjdare äkta par än detta. De voro redan till åren, då jag tillträdde härvarande pastorat, men jag måtte komma när jag ville, voro de alltid glada och Gud undergitna. Många ansenäma, idylliska stunder har jag framlefvat på det i skogen så skönt belägna jägmästarebostä let. Isynnerhet om våren, då bokskogen itslog, for jag dit med hela min familj, och då ägrade under det doftande löftaket njöto vi Vf de gamla älskvärda makarnes lärorika samal och okonstlade gästfrihet. Då vi ändtligen efter vår vandring återkommit till byn och funnit den gamle Frank änwu sitta på sin trädstam, ropade min humoristiske vän till honom: Nå, fader Frank, hvad smakade er bäst på riken Thils bröllop ? Fisken, vördige herr pastor svarade gubven, med en rörelse på läppar Och händer, iksom hade nu, som för femtio år sedan, fiskatet stått framför honom. Så mycket om Fritz Weiher och Fiken Thils, vilkas enkla graf jag ännu på eftermiddagen ned min vän besökte och med djup rörelse etraktade. De hade för femton år sedan beg2 på samma dag aflidit, och hvila i samma raf! — de Jycklige! SLUT.