Aftonbladet – 5 december 1850, sida 1

GAMLE FRITZ OCH PRESTDOTTERN. EN HITTILLS OKÄND ANEKDOT OM FREDRIK II, MEDDELAD AF WILHELM MEINHOLD. (Slut från Tisdagsbl.) Vid fadrens begrafning bad hon väl de närvarande presterna ifrån granskapet om råd emot landtrådets omenskliga tyranni, men herrarne höjde på axlarne, och hade intet råd att gifva. Hennes af dem ogillade föresats, att sjelf begifva sig till Potsdam och beklaga sin nöd för den store konungen, blef dock hos henne fastare än förut och kom till utförande förr än hon sjelf tänkt. Hon hade nemligen i saknad af annan boning funnit den i en af prestgårdens bodar, dit hon fört sitt ringa husgeråd och på en aflägsen plats i trädgården kokade hon sin torftiga mat. Ty emedan tjenståret tillkom henne, ville hon under tiden icke öfvergilfva det sorgliga gamla hemmet. Nu hände en dag att två slagtare infunno sig, och raskt beslöt hon att sälja sina sex får, för att erhålla resepenningar till Berlin. Men ack, då hennes enda tjenstflicka öppnade fårhuset, voro samtliga djuren utkrupna, emedan prestgårdens ladugårdshus af patronen hållits i samma bristfälliga tillstånd, som sjelfva boninghuset, Hon sände flickan åt ett håll att söka fåren och gick sjelf i rigtning emot landtrådets trädgård. Slagtorne följde henne lyckligtvis, ty djuren hade verkligen förirrat sig in i Jandtrådets så kallade slottsträdgård och betade der på de sköna blomsterrabatterna. Hon skulle just med biträde al de två männen borljaga dem, då Tlandtrådet syntes, och genast utom sig af raseri, med de nedrigaste skymford störtade emot henne. Huru, gemena slyna,, skrek han, ,insläpper du dina får i min trädgård? Understår du dig det än engång, får du smaka hundpiskan! Då hon nu förvånad ryggade tillbaka och svarade: Ar det icke nog, herre, att ni tagit lifvet af min far, vill ni nu äfven inför desse män