Aftonbladet – 5 december 1850, sida 1

FERRSREESSESSSSSESESAAAS tiden säga: att landtrådet innestod med tio års tiopdekorn. För samlande af dessa dokumenter åtgingo flera dagar, men ändtiigen, ledsagad af borgmästarens hjertligaste önskningar, besteg Sofie postvagnen, och efter sex, eller sju dagar ankom hon lyckligt till Potsdam. Men hvad nu företaga? Gråtande satt hon och berättade för värden, der hon bodde, huru hon blifvit misshandlad och bad om hans råd. Denne höjde på axlarne och sade, att gamla kungen på sednare tid blifvit så knarrig och otillgänglig, att hon icke kunde göra sig någon förhoppning. Men som för den lidande skönheten hvarje oförderfvadt hjerta vanligen öppnar sig, så inträffade äfven här. En tiilfälligtvis närvarande gäst, hvilken hittills setat tigande, och som det syntes utan deltagande vid sin öl-bägare, frågade i varm ton: Tillåter ni, mamsell, att jag eit ögonblick igenomser edra papper?, Nalurligtvis beviljade hon det gerna, och mannen, sedan han jigenomögnat dem och funnit att de fulikomligt öfverensstämde med flickans berättelse, b ef ru helt och håilet motsatsen till hvad han förut synts. Den nedrige junkern! utropade han. Man skulle knappt kunna tro, att sådan skändlighet vore möjlig! Men om Gud vill, köra mamsell, skall jag bjelpa er. Jag är nemligen bror till kungliga slotsträdgårdsmästaren i Sanssocui, begifver mig genast dit och vill se till, hvad sozn är att göra. Kom dristigt efter mig om en timma. Min brors boning är straxt till köger inpom trädgårdsporten.n Vid dessa ord utgick den hederliga manner, hvarpå Sofie aftorkade sina tårar och med af hoppstrålande ögon Jäng:ansfullt följde vissren på vägguret. Hon öfverlemnade till värden det lilla knytet med resklöderna och utgick sedan i sin bästa habit och med akterna under armen, då ifiån garnisons-kyrkans torn timman slog fullt och melodien af den sköna sången: Låt Gud det bästa råda,, hördes ifrån klockspelet. Det rörde henne till tårar, och stilla och andäktigt bedjande, fullföljde hon den för henne anvisade väsen.